När jag först kände behovet av att flytta så vägde allt det som irriterar mig över. Alla negativa saker och det som fattas och saknas, det gick bara att se frammåt och allt som skulle bli bättre med det nya huset och allt som det skulle följa med sig. Nu har det gått några månader och ja börjar istället fundera över det som varit bra. Det som vi lämnat bakom oss. För det är ju ändå så att detta en gång varit vårat drömhus.

När vi köpte huset av makens föräldrar så kunde vi väl inte för vårat liv tro att bara 1.5 år senare skulle vi ha brutit all kontakt med dem och att huset skulle vara i ett så enbarmligt skick. Det var bara det lilla rosa drömhuset som skulle föra med sig så mycket positivt i vårat liv och framför allt för barnen. Och det har varit allt det där vi drömde om. I sex år så har det varit bra, tryggt , stabilt och allt det där man vill ge barnen när de växte upp.

Här i huset föddes våran dotter, pojkarna var 5 rest 1.5 år när vi flyttade hit. Här har de alla lärt sig att cykla, först med och sedan utan stödhjul. Här har de själva kunnat springa till lekplatser och till kompisar. Här har gatorna varit en säker hamn. Det är typiskt mig att nu mitt i en flytt fokusera på det som varit bra och det som vi kommer att sakna. De trevliga grannarna, de trygga bilfria gatorna, de fina tapeterna som jag själv har satt upp. Köket vi valde ut, badrummet vi tillslut fick njuta av i fyra månader innan vi lämnar. Här finns så mycket hjärta.

Men samtidigt måste jag blicka vidare. Med det nya huset så ger jag mig själv och hela familjen en helt ny start med andra möjligheter. Nya vägar och vänner för både barn och vuxna. En fantastisk trädgård som kommer att bli min oas och ett hem som det är lättare att socialisera i. Men även ett hem utan bitterhet. Utan spår av det som varit, av känslan av att känna sig så fullständigt lurad och utnyttjad av de som skulle så en nära. Ett hem fritt från barndomsminnen och obehag.

En ny start som bara tillhör oss.

vackert även i det lilla

En fylld lastbil och ett inbygg släp kom vi upp med till lyckorna, en kompis med släpvagn, en bror med starka nävar och en inlånad liten lastbil. Vi lastade in hur mycket som helst nere i källaren i vårat anletes svett, såg oss omkring i trädgården och drömde om hur det skulle se ut när det är klart. Vart går tomtgränsen frågade mor min, ja du svarade jag,  cirkus 2-3 meter bakom där gräsmattan slutar och djunglen börjar.

Jag hade ju hoppats att få komma till i trädgården tidigare men det finns planer för den och det känns bra. Den är yvig och uppvuxen men där finns så mycket möjligheter och det gör mig glad 🙂 Jag längtar efter att få röjja och fixa. Hur många kartonger som helst senare inburna i det som senare skal vara ett gym ( hoppas jag ) ett gäng möbler som satts in i det blivande tonårsrummet så åker vi hem och fortsätter packa. Och njuter av lördagen.

eller kanske om att inte riktigt veta vad man vill.

Det är fredag kväll. Jag går i ett par blåa träningsknickers och en läskigt urtvättad turkos tshirt som länge var en favorit innan den tappade formen totalt. Håret är totalt ochict uppsatt i en knup mitt på huvudet och jag svettas som en blåval. Jag går mitt ibland flyttkartonger och det oundvikliga kaos som bildas när man försöker att bestämma i vilken ordning som man skall packa ned hela sitt liv i kassar och lådor. Mitt i alls så skall man dessutom bestämma vad som skall med, vad som skall slängas, förpassas till tipp, loppis eller soptunnan och vad som kan tänkas behövas. Även om vi skall flytta till större hus (nio rum istället för 6 som nu) så vill jag gärna göra ett försök att bli organiserad och sortera bort saker som bara tar upp plats.

Jag faschineras så av programmen på tv om hoarders, människor vars liv tas över av saker, pryttlar, prydnadssaker, kläder, nallar, dockor, bra och ha saker och en hel massa skräp. Varje gång jag tittar på ett av de programmen grips jag av en stark lust att städa och organisera. Att få ett presentabelt hem. Djupt innom mig bor det en perfektionistisk minimalist, hon hörs bara så sällan av eftersom hon drunkar i alla saker som vi har hemma.  Även om vi har det långt i från så överfullt som dessa samlande hoarders har det hemma så känner jag att det är FÖR mycket. Dax att downsizea.

Samtidigt hinner jag inte med i svängarna känslomässigt. Just nu går jag runt i nånslagt känslomässig stiltje där jag inte ens vet om jag vill flytta. Jag tänker på allt det positiva som finns här hemma och försöker kontra med allt det positiva som vi får i det nya. Jag kan faktiskt inte för mitt liv fatta att om två veckor ( som max) vaknar jag i ett helt nytt hus i ett helt annat område av stan. Att min sommar och semester kommer att gå åt till att bo in mig, måla, tapetsera och inreda. Jag hinner inte med. Och då började det ändå nån stans i februari så det har ju inte riktigt gått så fort ändå. Bäst att packa på så nått blir klart.

samtidigt hör jag Alina sjunga med sin ljusa stämma ” hör upp, du måste flytta på dig”

flyttaflyttaflyttaflyttaflyttaflyttaflyttaflyttaflyttaflyttaflyttaflyttaflyttaflyttaflyttaflyttaflyttaflytta

och hela världen sa

du måste flytta på dig.

Vi får flytta in i helgen! Eller ja iallafall börja. Och det betyder mycket. Veckan har bara rusat iväg fullständigt och jag har mest varit nervös inför helgen och hur det skall bli i slutändan. Nu släpper jag det för en stund och försöker att se fram emot slutet på denna fas.

Helgen som varit spenderade vi med det bästaste av vänner, familjen Z, i husbil/husvagn på den underbara campingen i träslövsläge. Det är verkligen en jättetrevlig camping. Vi hade ösregn på fredagskvällen men det gjorde ingenting alls. Ungarna tittade på film inne i vår husbil medans vi vuxna trängde ihop oss under husvagnsmarkisen med gott vin, efter att ha ätit vad som troligtvis var den bästa pizzan jag någonsin ätit på den lokala pizzerian. Helt underbart god och värd vartenda krona.  På lördagen hade vi ett helt fantastiskt väder, solen sken och det blev en härlig dag där tom jag låg och sov middag i solen på en filt med min make vid min sida. Hur ofta händer det?

på söndagens morgon ösregnade det, och när jag säger ösregna så menar jag verkligen ösregna. Barnen sov länge i husbilen men jag vaknade tidigt och låg länge länge och lyssnade på hur regnet smattrade mot husbilens plåttak. Nu kommer det dröjja ett tag innan vi kommer iväg med den kära husbilen så det gällde att suga ut allt det som är gott och härligt under den helgen.

Veckan började sedan om som alla veckor gör. Full ös på jobbet, för mycket patienter på för lite tid. Var på BMM i Hylte på tisdagen och hjälpte till och åkte hem för att deltaga i den slutgiltiga besiktnignen av badrummet på ovanplan. Vilken lättnad när allt löser sig. ( det går att läsa om på husbloggen för den som vill numera, jag har samlat allt där). Nu närmar det åter sig helg, sista dagen imorgon på jobbet för denna veckan och efter det skall jag gladeligen cykla och hämta barnen ( mannen jobbar nämligen extra imorgon) packa massa lådor och förbereda mig inför helgen. För nu är det slutligen dax. Nu är det slutgiltligen här!

klockan är tidigt och jag är på väg till jobbet. Bara en sista liten sväng upp för att hämta något innan jag kastar mig på cyklen och trampar iväg. Där ligger lilla dottern tätt tätt intill sin pappa, som ett litet frimärke på hans rygg med handen under kinden. Så hjärteknipande fint. Älskade unge.

Du smyger in under morgontimmarna när vi inte ens är medvetna om det, kryper ned mellan oss och sover sedan tätt tätt intill. Så trygg.

Jag blir varm i hjärtat .

Det närmar sig semester. Med stormsteg får man nog säga. Ändå sitter vi kvar här. I minst en och en halv vecka till. Fan. Jag som trodde att vi skulle kunnat flytta denna helgen som kommer men näää. Och varför? JO han vi köper av har inte flyttat ut. Han skulle gjort det förra helgen men näää. Han kunde flyttat ut 15/6 när han fick sin lägenhet men näää och nu så måste vi skriva på papperna ( köpebrev) och då måste vi alla fyra vara närvarande och det är vi först nästa vecka i slutet. Bläää.

Det tråkiga är att vi hade kunnat få flytthjälp denna helgen men inte nästa 🙁 så nu kommer allt att dra ut massor på tiden. Det känns som om jag är beredd att ge upp en smula. Som om det aldrig kommer att bli av. Som när man väntar så länge på något man längtar efter att man slutat längta innan man är framme vid målet. *suck* Maken säger lika dant. Men jag antar att det blir bättre när vi väl är på plats.

mörkt brunt hår som i vanliga fall hänger långt ned över axlarna. Nu uppsatt i en knut bak i nacken. Lätt solkyssta kinder efter en helg och lediga tid i solen och kritvita överarmar efter tshirtens kant. Den gröna klänningen är sydd i ett mjukt följsamt tyg och får henne att känna sig fin. Trots att den säkerligen sitter åt för mycket på fel ställen och alla fel och skavanker syns allt för tydligt.  Denna gröna nyans som för något år sedan absolut inte på något vis skulle kunna komma på tanke att få hamna där i garderoben men nu är favorit plagget. Faschinerande hur smak och upplevelse kan ändra sig med åren.

Hon är trött. Det känns som om hon väntar på något som aldrig riktigt verkar komma. Lusten och inspirationen kommer liksom inte till sin rätt utan försvinner i ett intet som ej kan beskrivas. Lusten att träna och röra på sig har också försvunnit. Någonstans tror hon ändå att den skall komma tillbaka.  Hon har tre barn, det bästa som finns. De kan göra henne totalt galen av frustration men samtidigt så kan hon inte vara hel utan dem. Det äldsta barnet är tillsammans med sin far och sina halvsyskon på island och hur mycket hon än unnar honom den fantastiska upplevelsen så är hon halv när han är så långt borta.

Just nu är hennes hem i en enda röra. Kartonger överallt och inget riktigt trivsamt. Hon känner frustration. Hon sover för lite och jobbar för länge, har konstant dåligt samvete för allt som hon borde göra och önskar att hon han med. Det finns så mycket i livet som är viktigt och hon älskar.  För trots att hon har världens bästa och mest fantastiska arbete så skulle hon ändå behöva hitta sig själv igen. Vara något annat än en yrkesidentitet.

Hon brukade älska musik. Det fick aldrig vara tyst hemma, gärna nått stillsamt och spirituellt, lika gärna tung metall och Alanis Morisette. Det har aldrig direkt funnits någon genre i hennes smak. Peter le Marc snurrar fortfarande ofta i spelaren men numera njuter hon mer av tystnaden än någonsin. Från att ha varit nattuggla så går hon numera upp tidigt på morgonen även på helgen och då gärna även före barnen har vaknat.  För 15 år sedan hade hon skrattat åt det påståendet att så skulle vara fallet.

Egentligen är hon inte speciellt intresserad av kläder. Har aldrig varit. Men numera så önskar hon att hon var det. Skulle gladeligen skriva mängder av blogginlägg om kläder bara de passade och var lite roligare. Som denna gröna favoriten. Inte får ni se den för det. För även om hon känner sig fin i den är det inte “good enough” för ett kodak moment. Hennes blogg kanske inte egentligen passar in i någon som helst kategori. Antagligen för att hon inte direkt gör någonting för att marknadsföra den. Vill nog vara så där lite mindre och lite mer anonym. Snart skall hon ha semester. En semester utan andra planer för dagen än flytt och iordningställande av nya hemmet. Och kanske en livsförändring? Hoppet är det sista som överger människan tänker hon.  Vi får se.

Hon är jag och jag är hon. I min fina gröna klänning.