Jag har hållit mig där inne ett tag nu. Inne i det svartaste svarta där tillslut inga tårar längre finns och hela världen består av det som känns inuti och utanpå. Orden har funnits. Egentligen har de velat ut men orken att skriva har inte funnits. Det har inte direkt spelat någon roll.

Mitt i den vackraste sommardagen, mitt i juli. Den varmaste av varma, med strålande sol och klarblå himmel. Vi fällde ett träd där i värmen för att ta bort det vissna och karga och skapa någonting nytt. Du tog ditt sista andetag och jag visste ingenting alls. Det gör ont. Vi stod mitt i livet båda två. Trettiosex år gamla , hela världen borde ligga för dina fötter. Istället var det över så snabbt som en förbifarande vind.

Jag saknar dig kära syster och vän.

Min nya verklighet är lite mera kall och tom. Samuel har ingen gammelfarfar i livet längre och jag saknar en av mina bästa vänninnor. Tårarna svämmar över ibland. Jag saknar. Sörjer.

Men försöker sakta sakta sakta krypa ut ur mitt skal. Ut ur sorgen. Låta den ta mindre plats.

Pernilla hade aldrig velat se mig gå under.

Och mina barn är värda en gladare mamma.

För ett par timmar sedan ringde store sonens pappa med ett besked som inte var helt oväntat. 101 och ½ år gammal har Samuels fina gammelfarfar somnat in efter en mycket kort tids sjukdom. Han berättade det först för mig för att sedan berätta det för Samuel vilket kändes bra så att jag då fick chansen att trösta honom så gott som det gick.

Åh vad jag bara ville ta bort all sorg ifrån honom just då. Älskade unge. Hur ont det gjorde även i mig när jag såg honom krypa ihop och fråga pappa “varför” i telefonen innan tårarna kom. Helt plötsligt blev stor så liten igen. Han  kröp i hop i soffan och lutade sig emot min axel och så grät vi sedan tillsammans. Fina barn. Jag önskar jag kunde förskona dig i från livets sorger och bekymmer men lik som glädjen är de en stor och viktig del av livet. Med att älska och dela sitt liv med andra människor så kommer även besvikelse, sorg och saknad. Vi grät tillsammans.

Grät av sorg och saknad, grät för gammelfarfar och gammelmorfar, grät för de som stått oss nära och de som vi saknar så innerligt. Grät för livet. Att det går vidare vare sig vi är med eller redo.

Lillebror blev alldelles tyst och fundersaam, lillasyster fejkgrät konstgjort högt och ljudligt och deklarerade att hon aldrig ville att någon skulle dö. Lillebror konstaterade att fick han leva lika länge och lika bra som Samuels gammelfarfar så skulle han vara nöjd med livet.

Det känns bra att vara nära varandra och trösta varandra som en familj i svåra stunder. Jag berättade för Samuel om hur jag kände när min mormor dog när jag bara var 12 år gammal, lika gammal som han är idag. Vilken sorg jag kände då och hur ledsen jag var. Men även att det är helt okej att vara ledsen, att gråta, att känna. Att han alltid får komma till mig med sina tårar och sin sorg. Att han aldrig någonsin skall känna att han måste dölja sorgen eller “skärpa till” sig inför mig. Att kärlek även är att gråta tillsammans.

Älskade barn. jag följer dig på livets stig. Alltid.

Igår när jag var i det gamla huset så plockade jag ned hur mycket barnkläder som helst ifrån vinden. Allt möjligt både sådant som skall sparas och sådant som skall säljas eller skänkas bort. Det är kläder från 10 år. Vinter kläder, sommarkläder, skor och overaller. Till.För.Bannelse. Hur mycket som helst helt enkelt.  Roligt och jobbigt.

Jag sorterade i högar för försäljning, enklast tror jag att lägga ut på blocket i klädpaket, högar för att spara så som kläder som storebror har haft vilka är i gott skick som lillebror kan ha men även unisex kläder som Loppan kan ha. Och vissa högar kunde jag inte förmå mig att sortera bort. Jag känner ju så starkt att det kommer komma barn till vår familj som behöver vår hjälp och kärlek. Det känns bra att ha dessa kläder kvar ifall de en dag kommer att behövas. Det är en väldigt stark känsla, den att känna att man vill göra något bra. Stödfamilj/kontaktfamilj eller tom fosterbarn. Vårar hus är stort och i mitt hjärta finns det plats.

Just nu kan jag bara inte göra mig av med dem. För att jag vet. Så tillsvidare får sakerna följa med hem. I väntan på den lilla pojke eller flicka som kan komma att behöva dem. Det känns bra i hjärtat.

Det är fredag. Igår deklarerade lilla dottern att fredag borde vara städdagen och för att få sätta sig ned och mysa på kvällen måste man ha skött sig och städat ordentligt.  Men jag är rädd att det här inte kommer att bli något mys ikväll eftersom allt ff är i en enda kaotisk oordning.  Det märks att vi har slagit av på farten och gått in i någonslags semestermode där vi sover längre på morgonen både jag och barnen. Idag vart vi uppe kring nio och det är sent för att vara oss.

Det är varmt och kvavt, ändå är himlen inte så sommarblå som man skulle önska utan är snarare uppfylld av gråa moln i alla olika nyanser. Vi förväntar oss åter regnväder och åska. jag går och plockar överallt. Får liksom ingen ordning även om jag tömmer låda efter låda. Jag antar att det tar tid även här med tanke på vilken stor omställning det ändå är att flytta till ett sådant här stort hus. Vi fyller inte hela huset även om vi skulle försöka. Det som är kaotiskt är nog egentligen inte alls utrymmet. Det är att låta var sak hitta sin plats i utrymmet. Att hitta det logiska i var kökspryttlar, bestick och porslin skall stå för att man enklast skall komma åt allting. Att hitta nya förvaringsmöjligheter för det som var självklart i det gamla huset.  Men det synliga kaoset i rummen är ändå ingenting mot det icke synliga kaoset innom mig. Det där jag absolut inte får nån ordning på. Oron, tvivlet och rädslan för att ha gjort fel val.

Utanpå ser jag troligtvis helt lugn ut. Går här med barnen, lagar lite mat, plockar ur lite kartonger. Funderar och fungerar. Men innom mig river kaoset.

Bäst att sätta fart med ännu en låda.