Det var länge sedan nu som jag kände någon lust eller inspiration för att blogga. Orden har funnits men inte orken eller lusten att få ned dem på pränt eller se dem spridas över skärmen. Sorgen har varit tung, sen allt med flytt, försäljning av hus och städning av det samma. *pust* förstår inte att man bara överhuvudtaget står på benen fortfarande.  Sista veckan innan vi lämnade över nycklarna så kände jag mig yr, fick flera migränkänningar och mådde inte så himla bra. Nu är det bättre även om kroppen fortfarande protesterar en del.

vad har hänt sedan sist då? Jo massor. Först båda begravningarna. Min vänninna som begravdes en torsdag uppe ovanför Allingsås en otroligt vacker sensommardag med massa tårar och huvudet proppfullt med tankar. Sedan sonens gammelfarfar, en vacker ceremoni där vi inte sörjer på samma sätt utan glädjs åt att någon får leva så länge och så rikt. 101 och ett halvt år. Helt otroligt fantastiskt. Vilken krutgubbe. Och vad härligt att få krama på sonens finaste kusiner. Nu släpper jag aldrig kontakten med dem igen.

Tillbaka till jobbet. De första två veckorna var tunga, fulla med glädje och sorg. Lycka över nya fina små liv och sorg som titt som tätt gjorde sig påmind. Storesonen har börjat sexan, åker själv buss till skolan varje morgon härifrån och buss hem med statsbussarna. Härliga unge vad jag är stolt över dig! Lilltjejjen började nollan och lillkillen ettan på ny skola. Både de och jag vart nog lika nervösa innan men det har blivit så otroligt bra.  Långt långt långt över förväntan. De har kompisar i närområdet (inte storebror ännu men jag hoppas så att han skall hitta några) och är aktiva. Lillkillen har börjat spela fotboll med grannpojken och lilltjejjen skall börja på dans. Själv skall jag börja… ja jag vet inte ännu. Springa igen kanske? Få ordning på gymmet, men det är väl vänta tills resten av huset är klart.

Det känns som om livet har börjat om lite granna. På gott och ont. Lite mera tomt utan de som saknas, och lite mera glädje för det nya fina som vi fått och skapar var dag. Varje dag är ju ändå en gåva för dig och för mig att göra något fint utav och jag känner att jag hedrar Pernilla, gammelfarfar, min älskade morfar och alla de andra som fattas mig så att det ibland värker i bröstet och jag vill vråla rakt ut som mattis i sin borg, jag hedrar dem när jag fortsätter att leva och gör det på det allra bästa vis som jag bara kan.