orken tänker jag på då. För det verkar finnas en gräns för hur mycket jag till kropp och psyke orkar med att ta mig för hur goda förutsättningar jag än har och hur mycket det än behövs göras. Helt plötsligt är det bara stopp och blotta tanken på att göra någonting då får det att liksom klia i kroppen och sticka i fingrarna. Både rent fysiskt och emotionellt. I helgen har ju maken lekt skogsmulle med hemvärnet och varit borta från innan jag vaknat tills dess att kvällen är sen. Då har han ramlat in och helst velat lägga sig bums. Själv har jag inte varit intresserad av det. Kvällen när barnen har somnar är min tid att bara vara och reflektera över allt som är och har varit.

Jag har verkligen försökt att vara aktiv denna helgen, jag tror nog egentligen att jag har den intentionen varje  helg eller ledighet men sen blir det ändå mest bara pannkaka av det. Inte för att jag inte gör någonting. Inte alls. Tvärtom. Jag gör hur mycket som helt. Typ HELA tiden. Ändå är problemet att jag vart jag än börjar, i vilken ända jag än är och drar i så är resultatet det samma. På söndagskvällen så sitter jag här och undrar vad det var som hände och framför allt varför det ser lika illa ut nu som det gjorde i fredags. Det verkar inte spela nån roll hur stort eller litet hus jag än har för det är alltid fullt iallafall *morr*

Det var annorlunda förr. kanske hade jag mer ork då, bättre fysik och ett annat psyke. Men jag hade också en online support som ofta fick mig att orka mer än vad jag själv trodde. Det var andra tider då. Några av mina då bästa vänner fanns inte rent fysiskt i närheten så msn blev ett sätt att hålla daglig kontakt och det kunde vara otroligt sporrande att genom den dagliga kontakten hetsa varandra till storverk. Sen kom facebook och chattprogrammen liksom dog ut. Det blev tystare och tystare, vissa vänskaper bestod och andra klarade inte pressen av tidens tand helt enkelt. Nu vet i sjutton när jag loggade in på min msn sist. Men jag saknar den tiden. Helt klart. Det är ensammare nu på nått sätt. Facebookchatten är itne alls samma sak och jag tycker den är urusel. Vännerna är färre än förr och tiden att skaffa nya finns liksom inte.

Jag har iallafall allt som oftast en plan, och när jag väl jobbar på så kan jag vara riktigt effektiv och få massa gjort. Denna helge har jag gjort massvis med saker ute, byggt på växthuset, köpt skyddsät och kantstkydd till studsmattan, planterat, sorterat en “allt möjligt” pappershög, tvättat och umgåtts.  Men trots allt det dära så ser det ut som självaste kriget och när söndagseftermiddagen kommer så försvinner både min ork och lust att göra någonting åt det. Den bara tar slut så där POOF. Synd. För jag hade behövt hinna med lite mer. Jag tänkte dock tvinga mig till att packa gympapåsar och skolväskor innan jag lägger mig för att wordfeuda tills john blund dyker upp. Det är og den sista lilla ork jag har att uppbåda så här en söndagskväll. Det känNs som om jag behöver semester!

Klockan är strax över åtta och det enda ljudet jag hör är surret från datorn på bordet framför mig. ute är det nästan vindstilla och dagen ligger lovande framför mig. Som ett oskrivet blad på nått sätt. Idag är det söndag. Sista dagen på långledigeten så det finns massor av tankar på vad jag vill och borde göra. Lilla dottern skall på dansuppvisning och mellansonen har fotbolls match. Vi får dela på oss idag så jag och mamma följer med dottern på dansen och maken följer med på fotbollsmatchen. Storekillen får vara själv hemma. Känner jag honom rätt är han väldigt nöjd med detta arrangemanget.

Jag är öm i hela kroppen efter tre nätter i husbil på hårdare madrasser än vad jag är nöjd med och sedan pånytt grävande i trädgården. Kryddgården är färdigutgrävd men nu skall jag gräva för växthuset. Marken är ojämn och cementplintar skall grävas ned så det är en yta på 2.7×3,3 som skall grävas ur. Dels för att jämna till man kanske mest för att jag skall kunna odla där inne utan att behöva allt för mycket ogräsbekämpning de första åren. Det pirrar i kroppen av förväntan när jag tänker på växthuset. Snart snart är det färdigt och på plats. Då kan jag odla och så. Njuta av lukten av solvarma tomatplantor.

Kanske är det så att jag går från ett beroende till ett annat. För nu när mitt beroende av arbetet börjar lite naggas av så känner jag istället en stark längtan ut i trädgården. Gärna efter fysikst kroppsarbete som gräva, klippa, såga, beskära. Jag är inte bra på det på så vis att jag har några gröna fingrar eller vet hur allt skall vara men jag försöker och gillar känslan av att se någonting växa fram under mina händer.

Men just nu är här så tyst. Alla barnen sover fortfarande vilket känns ovanligt. Det är bara jag uppe och nån enstaka myra som tagit sig in högst ovälkommet. Jag sitter här ensam i vardagsrummet och känner mig omsluten av husets själ. En varm och innerlig känsla. För det är något med detta huset. Det är inte perfekt och färdigt på något sätt men det finns nånting som omsluter mig med värme och välkomnande. Som om det väntat på oss. Länge. Bäddar in mig i trygghet och viskar i örat vad som behöver göras. Låter kanske skumt men så känns det. Tystnaden talar till mig.

Och listan på vad som bör göras är lång:

Tvättstugan är nog i storts behov, fönsterna  är gamla och slitna, badrummen behöver ses över, taket är gammalt, uppvärmningskostnaderna är enorma vintertid, ytterdörren är sned och innerdörrarna i fulfuru, förrådet är opraktiskt med sina garderober som är svårhanterliga. Om jag blundar och lyssnar så talar huset om för mig vad som behövs och i mitt sinne frågar jag… skjutdörrar istället för fönster. Är det ok?

Nu är det dax att börja dagen. Efter frukost vill jag ut i trädgården och ladda om för en ny vecka. Samla solsken och grönska i hjärtat inför en ny vecka med patientmöten och examenstankar.

Det är sommarvärme ute. Runt 20 grader. I parken och på grönområdet utanför sitter lättklädda människor och blickar ut över nissan. Jag vill vara där ute, njuta av värmen och solen precis som de människorna utanför.  Det är visserligen inte alls lång tid tills att det är ledighet igen men det hjälper ju liksom inte när man på jobbet fastnar i sommarlängtan genom att blicka ut genom fönstret. Motorcyklar brummar, sportigare bilar spinner, lättklädda människor runt omkring. Leende ansikten som börjar att få färg.

Själv har jag fått färg efter att ha grävt i trädgården. Massvis med kilo ( ton) jord som förflyttats från en ände av tomten till en annan. Med rakare odlingsplätt som resultat och mindre sluttning på andra sidan. Imorgon jobbar jag bara några timmar och efter det så skall jag och barnen besiktiga husbilen vilket är en annan sommarlängtan. Det närmar sig premiärtur och jag får pirr i magen av lyckokänsla bara av att tänka på att vi snart ger oss iväg.

Bara en månad till semester och jag njuter av att ha tidig ledighet. Skolavslutning och ett helt lov framför oss.

Goda tider nu.

Det är aldrig lika behagligt och skönt att vakna en söndags morgon (som dagen innan). Även om hela dagen ligger framför mig av ledighet så känner jag mig ändå starkt begränsad i det faktum att det är så kort tid kvar innan helgen är över. Allt för kort för att hinna med det som jag önskar och vill. För mig börjar helgen ta slut i det faktum att det är söndag och att jag måste åka till jobbet dagen efter. Det hjälper liksom inte hur fin dagen är eller hur mycket solen skiner för vetskapen om att helgen snart är över får mig att stressa runt som en skållad råtta på extacy för att hinna med så mycket som möjligt innan helgen är över och veckan börjar om.

När jag vänder mig om i sängen på söndagsmorgonen är det inte för att det känns behagligt och jag vill ligga kvar utan snarare tvärt om. Jag vill upp så fort som möjligt för att möta dagen. Idag är inget undantag. Dessutom måste vi verkligen skaffa en rullgardin till  sovrummet. Där är så ljust inne att det inte går att sova. Värst för maken som börjar vid fyra och får lägga sig tidigt. Det serut att bli en fin dag idag och jag planerar att spendera en stor del av den utomhus. 🙂

välkommen söndag

Om Per Harry berg hade levt idag så hade han stått först i ledet med fanan i topp. Man kan väl inte direkt säga att det politiska och fackliga engagemanget har avspeglat sig på denna grenen av hans stamtavla för även om jag absolut vill jobba mot orättvisor och för människors lika värde så har första maj inte den effekten på mig. Pelle var min gammelmorfar och dog när jag var liten men jag minns honom fortfarande mycket tydligt som en man man med de blåaste ögonen och en fantastisk livshistoria bakom sig. jag minns hur jag eller min bror fick sitta i hans knä och att han sjöng för oss och berättade historier om Amerikat medans vi åt av all glasyr från mazarinerna på fikabordet.

Per harry Berg föddes 1898. Han var inte mer än 13 år gammal när han ville gå till sjöss och det fick han göra för sin far men först efter att han gått upp och läst för prästen. Han tog sedan anställning och åkte iväg och återsåg inte sin hemstad eller föräldrar på över tre år har det berättats för mig. I år fyller min Samuel 13 år och jag kan inte ens tänka mig tanken att släppa iväg honom på ett fartyg själv och inte få se honom på tre år utan att hyperventilera. Det är andra tider nu. På gott och ont så klart.

Tydligen var min gammelmorfar en rätt så duktig boxare så han tjänade en del pengar på att proffsboxas over there och det dracks nog rätt friskt i både hemmen och på båten. Tills han träffade min namne och gammelmormor, kvinnan som jag är döpt efter, mormor Jenny. Ett av kraven för att de skulle förlova sig var att det var slut på supandet och på boxandet. Så det så. Vart min envishet har kommit ifrån det vet vi mycket väl. Nåväl, detta är inte historien om deras kärlekssaga för den har jag skrivit om tidigare utan denna bloggreflektion handlar mer om att han faktiskt efter många år blev starkt fackligt engegerad. Han jobbade emot supandet i hamnkvarteren och såg många gånger vilken misär alkoholen ställde till med i de redan fattiga familjerna. Han jobbade starkt för arbetarnas rättigheter och var en socialdemokrat ända in i hjärteroten. Det var annorlunda tider då och det arbete som han gjorde kom att göra skillnad. Idag tänker jag mer på honom än på första maj. Hur hans liv blev och så häftigt att ha fått träffa honom. Att möta sina rötter och se vilka människor som jobbade för förändring till att vi är där vi är idag. Jag är ingen socialdemokrat i hjärtat, jag jobbar inte aktivt fackligt eller ens politiskt men jag jobbar hårt för mina små mirakel på hemmaplan. Att stärka kvinnor och deras rättigheter. Hjälpa dem må bra under en graviditet och hitta säkra prevetivmedel. I stort sett samma sak fast helt annorlunda. Alla kan inte jobba med samma saker men det viktigaste är att vi engagerar oss för att hjälpa och stötta i det vi brinner för. På så vis kan en liten del av gammelmorfar leva kvar i mig. Och idag på 1 maj så skänker jag dig lite mer kärleksfulla tankar. Tack för att du funnits.