tiden den går. Denna alla Helgona helg spenderar jag mestadels i soffan pga bäckensmärtor som tar en stor del av mitt fokus. Så växelvis sittande och liggande  beroende på vilket som fungerar för stunden så har jag oftast endast mina tankar till sällskap. idag låter jag tankarna vandra till de som inte längre vandrar på denna jorden.

Jag tänker på Pernilla. Min fina vän från gymnasietiden, med alla planer och drömmar om livet. Londonresan, juijutziträning och spökhistorier. Pernilla gick bort i cancer 35 år gammal.

Jag tänker på Cleo. Som jag umgicks med i slutet av högstadietiden och åren därefter. jag tänker på fest, hemma sydda klänningar och glittrande ögon. Men också allvarliga snack.  Cleo dog i en trafikolycka 21 år gammal

Jag tänker på min morfar, som gick bort i hög ålder 85 år gammal för snart tio år sedan. En av de finaste människor jag vet. Min hejarklack. Den mest fantastiskt morfar. Jag kommer aldrig aldrig att sluta sakna honom.

Jag tänker på min farmor som somnade in av cancer för tre år sedan på alla Helgona. En av de starkaste människor jag vet. Jag är tacksam över att fått vara där när livet tog slut.

Lite tänker jag på min mormor som gick bort när jag inte var så gammal. 12 år.  Det är länge sedan nu men jag minns kärleken till och från henne.

Sorg är kärlekens pris och saknad är kärlek som inte riktigt har någonstans att ta vägen.

för snart ett år sedan var jag med om en cykelolycka. Jag blev påcyklad av en annan cyklist som helt plötsligt och oförutsett gjorde en snabb vändning och cyklade rakt in i mig framifrån. Vid krocken flög jag baklänges av kraften och landade på bäcken/ländrygg med en rejäl smäll. Hade jag inte haft cykelhjälm hade det gått illa med tanke på att mitt huvud studsade i asfalten flera gånger.

jag försöker att lära mig leva med resultatet av denna olycka. Vilket inte är så lätt med tanke på att jag numera som nästan 43 åring lever med konstant smärta och nervpåverkan. Den tar ibland över mig fullständigt. Påverkan humör, fokus och tålamod. Gör att jag inte kan sova på nätterna och begränsar mig i vad jag kan och orkar göra.

Den smärtan önskar jag ingen annan, inte min värsta ovän. Egentligen är den inte så outhärdlig, om den inte bara hade varit just konstant.

jag går just nu en utbildning som heter Morgondagens ledare. En utbildning där en får smaka på många bitar av ledarskap och brottas med personlig utveckling.

I en mindre grupp får vi chansen att grotta ned oss i varandras liv, tankar, utveckling och dilemman.  Spegla oss i varandra. Vilket är en fantastisk möjlighet men också något som kräver självrannsakan och lätt ger en bitter eftersmak och lite ont i magen. Så där som det skall. Utveckling är inte alltid bekväm, känns inte alltid lätt eller smakar bra. Ibland värker den fram. Så också idag.

Jag åkte hem med massa tankar och en konstig eftersmak i munnen efter att ha speglat mig i de andra deltagarna. Att få uttrycka sig, sitt liv och sina möjligheter och direkt få respons på det. Det är fascinerande hur snabbt en tanke efter att ha värkt fram länge i sinnet kan ställas i en helt annan dager när den läggs fram inför någon annan som har en helt annan bakgrund och en helt annan syn.

Förändringar måste till. Så är det bara.

det har spegeln berättat för mig idag.

långt mellan blogginläggen nu mera.

jag skulle ändå inte säga att jag slutat vara denna bloggen, jag är bara inte full av ord hela tiden. De där orden som strömmar från mitt inre via tangenterna och ut på skärmen.  Mycket har det handlat om smärta. Jag var med om en cykelolycka för 11 månader sedan där jag blev påkörd av en annan cyklist. Landade på rumpan/ländryggen och någonting där hände. jag hade hjälm så tack vare det hände ingenting allvarligt med huvudet trots att det studsade i asfalten. Men bäckenet. Först trodde jag att det var känningar av min gamla foglossning för det kändes likadant.  värk, smärta, gnag, mol och strålande ned i benen. Sedan blev fötterna påverkade. brännande känsla under fötterna, ömsom iskalla och ömsom varma. Efter 2 månader kunde jag varken gå ordentligt men framför allt inte sitta eller ligga utan smärta. Sökte då läkare. Benen var olika långa och mycket smärtpåverkad. Jag skickades till kiropraktor för att rätta till.

Kiropraktorn upptäckte ett roterat korsben som klämde in nerverna i bäckenet och rättade till vad hon kunde. Därefter skickade hon mig till sjukgymnast för träning. Sjukgymnasten ville inte träna mig specifikt eftersom jag fortfarande har nervpåverkan ned i benet och skickade mig tillbaka till vårdcentral för bedömning och ställningstagande till MR röntgen av bäckenet. ortoped doktorn på VC var inte helt övertygad men skickade remiss till MR av korsrygg och ländrygg och gav mig mer Alvedon och Naproxen. Därefter 6 veckors väntan på MR som var nu i fredags. De tre första veckorna gick det mycket bra med ökad smärtlindring, sedan dess har det åter gått utför.

Nu är jag så less på att ha ont, på att inte sova bra, på att inte kunna sitta, inte kunna stå eller gå ordentligt och kanske framför allt inte kunna veta varför.  Om inte röntgen ger något svar så vet jag inte vad jag skall ta vägen.

En lång väg tillbaka sa läkaren, det kommer göra ont, det kommer ta tid – ja det kommer ta år.

Svårt att orka leva ordentligt när en har konstant smärta.  Och tiden, den bara går.

de sista åren har jag satsat lite på att avancera på jobbet. Jag älskar det. Utmaningen, känslan när bitarna faller på plats. Att lyfta någon som behöver det. Snart skall jag få mer av det. Morgondagens ledare, det är jag det. Iallafall är det den utbildningen som jag skall få gå i jobbets regi.

Det svåra är bara att få i hop allt. Livet. Jobbet och familjen kontra utvecklingen. Hinna läsa de böcker jag vill och borde. Orka fixa hemma som jag önskar. Lägga tid på kropp och själ. Uppmärksamma vänner och nära. Jag önskar att jag hade tre livstider samtidigt.

Vill så gärna hinna: renovera, pyssla, måla, promenera, prata med barnen, hälsa på barnen, studera, läsa, meditera, yoga, filosofera, plantera, planera, sjunga, styrketräna, berätta, skriva, ja allt. Allt vill jag hinna med.

men ofta orkar jag inte

De fantastiska rosa träden har börjat släppa sina blad. Som en rosa matta nedanför dess stam. Dofterna från våren och tidiga sommaren sköljer över mig. Syrenblom, nyklippt gräs, utslagna blommor. Den ljuvaste årstiden. Mina kollegor för länge sedan som gick i pension  för flera år sedan pratade alltid så passionerat om att ta ledigt mellan hägg och syren. Idag förstår jag dem. Det är nu jag vill vara ledig och ge mig ut i våren. lukta, känna, insupa.

Idag när jag skulle natta min yngsta dotter så tittade hon allvarligt på mig med darrande underläpp och sa:

“Mamma, ibland känns det som om jag inte är tillräcklig för er.”

Det gör ont i mitt mammahjärta att höra. För är det en sak som jag aldrig aldrig vill att mina barn skall känna så är det otillräcklighet. De är inte här i denna världen för min skull, för att jag har några specifika önskemål om vad hon skall vara eller bli.

Älskade lilla, tro aldrig att du inte räcker till. Du är mer än vad vi önskat, du är allt vi någonsin velat ha. med dig kom bara glädje och lycka. Vad du än vill bli i livet så är jag med dig. följer dig, stöttar dig, älskar dig.

DU är allt och mer där till.

En sak som jag blir så där fruktansvärt frustrerad på är mentaliteten “vad som än händer, även om vi inte pratat med varandra på tio år kommer vi alltid vara vänner, alltid vara nära”.  För mig har det aldrig varit så. Vänskap  i min bok är tydligen ingenting som liknar andras.  I min bok måste man jobba på vänskap. Det betyder inte att alltid finnas där varje sekund och bedyra tillit. Men det måste betyda tillit.

Förlåt och börja om har jag svårt för.  Speciellt om sveket tagit hårt. Jag kan acceptera mycket så länge ärligheten finns där. Men det gäller att bygga på det, hela tiden. Inte bara tänka att det tar vi sedan.  Jag har få nära vänner. Ställer upp i vått och torrt så länge jag orkar och kan. Men jag tar inte skit, inte lögner, inte svek. Jag blir sårad som fasiken om du inte behandlar mig väl.

och då har jag svårt att glömma och förlåta.

idag är det inte bara min älskade sons födelsedag. Det är även oldemors. Min farmor. Majgad vad jag saknar dig.

Du fattas mig.

eller för andra, kanske inte ens för någon.

jag är en mittemellan lagom sjukligt frisk och friskligt sjuk. Vet aldrig vilket humör jag är på nästa minut vilket plågar mig. Mest för att jag aldrig får ro i mig själv.  Hela tiden funderar på vad som är fel och rätt. Hur kan det vara så att någon som jag med hela själen fylld av tvivel på vad som är jag och meningen med mig, att någon som jag kan vara rätt.