om helgfirande

Posted on

Så blundade jag och vips så var det helg igen.  Hur det går till det upphör jag aldrig att förvånas över. På fredagar slutar jag vid tretiden och idag hade jag tänkt mig att jag skulle jobba över på lunchen och komma iväg en timme tidigare i och med att jag känner mig trött, hängig och har ont i huvudet. Ändå vill det inte bryta ut vilket är jättefrustrerande. Nästan bättre att bli sjuk och sedan friskna till så att det är över. Men nä. Inte idag.

Inte direkt så att jag kom iväg i tid idag heller. två minuter i tre så stängde jag till och gav mig av, vilket innebar 43 minuters övertid eftersom jag jobbat in lunchen. Men det är okej. Just nu är jag i en fas då jag återigen börjar tycka att det här är roligt.  Jag får utveckla och förbättra på jobbet, bistå mina kollegor när de behöver mig och administrera. Det gör att jag får ny luft i mina lungor. Att jag åter känner mig behövd och att jag gör nytta.

Jag är jätteglad för denna nytändning och tacksam. För jag vet inte riktigt hur länge jag klarat av att brinna utan.

Så nu när det är fredag och jag kan slappna av hemma känns det ovanligt bra. Även om det är en helg som kommer att passera fort. Maken skall med mellansonen på killshopping och sedan är vi bortbjudna, jag och lillan tar sovmorgon innan träning och storebror är med försvarets ungdom över helgen.

Så med en varmchoklad och minut i glaset och en känsla av behaglig trötthet bjuder jag godnatt.


om mötet

Posted on

Jag har mindre patienter nu än jag haft på länge. Jobbar mer administrativt och har olika typer av gruppverksamhet. Utbildar i profylax inför förlossning. Allt är roligt oavsett om det är enskilda patientmöten eller i mindre/större grupper. Alla möten är fantastiska. Var person är unik. Samtidigt så händer det ibland att jag möter människor som bekräftar varför jag gör just detta.  Varför jag vill vara just här. När mötet liksom blir magiskt.

Det händer oftast när du som minst anar det och det gäller att släppa på sin egen tanke om vad som är det rätta för personen/erna du har framför dig och verkligen lyssna in vad det är som de behöver. Jag som barnmorska och person har inte alltid rätt, gör inte alltid rätt men försöker förmedla trygghet av hela min person. Vissa saker kan jag inte påverka eller garantera, det ligger bortom min kontroll och det gäller att vara ödmjuk för detta. Men jag försöker av hela mitt väsen förmedla ett så bra bemötande som möjligt. Försöker förmedla det som är viktigt och spelar roll. Vad är målet för denna resan.

Ibland blir det möten där en enda mening kan få både mig och dig i tårar. Inte av sorg, ledsamhet eller rädsla ( även om de känslorna också finns och måste få finnas) utan av känsla. Av längtan, förväntan, av någonting som berör ända in i hjärteroten. Av styrka. Av tröst.  Av allt det där som jag vill ge och förmedla utan att säga. Jag finns här för dig, det finns inga dumma frågor och det är inte det minsta besvärligt. Jag skall lova att alltid ta mig tid så fort som jag kan, ta reda på det jag inte vet och förmedla den trygghet och förväntan jag vill att du skall känna.

Det händer också att mötet gör ont ibland. När det händer saker som ingen av oss kan påverka. När det finns sorg, tårar, besvikelse ouppfyllda förväntningar. Det gör lika ont i mig. Ändå måste jag ta det. Fortsätta jobba vidare. Gråta en stund ensam eller i sällskap hos vän eller kollega. Känna ett stygn av orättvisa. Vara lite arg på livet. Men jag tänker aldrig sluta att göra det allra bästa jag kan för att ge mitt bästa. När det bästa inte är nog – ja då kanske det inte går att göra mer,

Ofta känner jag att jag inte räcker till, att det kunde finnas mer att göra, säga, kontrollera. Men egentligen så är det i slutändan bara mitt eget bemötande jag kan påverka och det vill jag göra.

Be kind – always. – I livets tjänst


om trötthet

Posted on

Det bryter inte ut. Dumma förkylning. istället sitter jag här mer huvudvärk av och till. Så pass illa att jag åkte hem tidigare ifrån jobbet idag efter att ha fått hjälp av kollegor. I morse var jag tveksam till hur jag skulle göra och valde ändå tillslut att åka eftersom jag just då vid sjutiden inte hade någon huvudvärk. Sen kom den smygande på igen.

Trist.

Samtidigt så kände jag tydligt på vägen hem hur skönt det var att för en gångs skull åka hem i tid. När det är ljust ute och när kroppen fortfarande har, om än lite, ork kvar. Det är då jag tänker på våren, hur den faktiskt närmar sig nu med stormsteg.

och då känner jag mig iallafall själsligt lite piggare.


om huvudvärk och snörvel

Posted on

Det känns som om jag är på väg att bli förkyld, huvudet värker, så där lite sprängande trots huvudvärkstabletten jag intog för ett tag sedan. Det bultar lite fint bakom pannan och i bihålorna och jag känner mig trött, orkeslös och seg. Jag är inte alls det minste sugen på att jobba med detta hängande över mig imorgon.

Egentligen skall jag väl inte alls klaga. Det var länge sedan jag var sjuk sist och ibland behöver kroppen få ta ut sin rätt. Nu får jag snällt bädda ned mig och se vilket håll den här resan tar mig.


om starten på veckan

Posted on

det är nästan alltid med samma känsla. Söndagen kommer, hur förberedd jag än är, som en överraskning. Natten mellan söndagen och måndagen verkar alltid vara extra kort och måndagens morgon som ett frågetecken.

Oavsett sedan hur snabbt dagen går eller hur länge som jag jobbar så är det i princip alltid samma enorma trötthet när jag väl landat hemma. Visst är jag ofta trött efter jobbet. Speciellt så här i vintertid när mörkret tar en stor del av ens energi. Men just måndagar är värst. Sedan vänder det fort.  Redan på tisdagen är jag lite piggare och orkar mer.

Men när jag nu sitter här och är helt slut är det en klen tröst. När jag ser hur huset är överbelamrat med saker, tvätten, disken, papperna, reklamen, kläderna ja allt svämmar över. När jag varken har tid eller minsta ork för att ta mig för någonting. Ja då längtar jag efter tisdagen.


om att inte veta vad som kommer

Posted on

Ibland står vi vid ett vägskäl. Ibland ensamma, ibland tillsammans. Kanske är det så att vi är på väg åt olika håll, kanske undrar vi gemensamt vart vi skall välja att vandra vidare.  Idag är en sådan dag.

Ett vägskäl.

Det enda jag vet är att jag ingenting vet.

Men jag kan inte stanna kvar i det som är. Det finns en väg framåt som leder till frid. Jag är bara inte säker på åt vilket håll den sinnesfriden ligger.

För att citera/fundera som nanny mc phee: För att kunna stanna måste jag gå.

Men vilken väg som leder hem igen har jag just nu ingen aning om.


om den sköna känslan

Posted on

och hur en på bästa sätt skall bevara/avnjuta den. Ibland undrar jag. För hur mycket jag än försöker att vara så där “carpediem” och mindfullnessig, var i stunden och allt det dära så är det inte alltid så enkelt som en skulle kunna tro.

Varje fredagskväll när jag kommit hem ifrån jobbet, ätit kvällsmat och parkerat mig i soffan så tänker jag samma sak. “Detta är bästa stunden på veckan, här och nu, stanna i tanken och var här och nu” sen hinner jag knappt blunda innan det är söndagskväll igen. Även om jag känner att jag försiktigt börjar sniffa över vattenytan igen så är det fortfarande lite svårt att förlikas med det faktum att jag inte har min vanliga ork, lust och energi. Framför allt lusten att ha lust. Både till lusten i sig själv och lusten till att göra saker, vara kreativ, ordna, fixa. Den räcker inte riktigt till längre. Det känns som om den försiktigt håller på att smyga sig på och jag gör mer och mer saker men har svårt att försonas med mig själv.
I mitt huvud är jag fortfarande den personen som har en oändlig ork. Jag har tusen järn i elden och påbörjar allting samtidigt. Kan vara hur effektiv som helst i flera timmar och orkar ändå fortsätta. På nått sätt ger det en bitter eftersmak i munnen att inte längre vara det dära. Vem är jag då om jag inte är den där.

Jag försöker blunda och stanna upp mitt i allting. Tänka att det är ju faktiskt bara lördagskväll här och nu. Det finns fortfarande tid kvar att hinna med att göra saker. Hela dagen i morgon är fortfarande helg och helt oskriven.

Jag skall försöka bädda in mig själv i den sköna fredagskänslan. Här och nu.


om löftesrik blå himmel

Posted on

idag kom ljuset tillbaka. Första dagen på en längre period då det sista tiden varit väldigt grått och dimmigt.

Men så kommer det, helt plötsligt, när jag tittar ut genom fönstret från mitt jobb så ser jag en klarblå himmel som gör mig pirrig i magen. Så när lunchen kommer är det bara att snällt ta på jacka och skor, knyta sjalen runt halsen och dra ned mössan över öronen och ge sig ut i ljuset. Gå ut genom dörrarna och andas in ljuset. Öppna ögonen mot den blå himlen och njut av känslan. Här finns det hopp om liv och vår.

Längtan blir större.

Även när jag cyklar hem vid fyratiden efter en timmes övertid är det ljust ute. Inte lika ljust som där på lunchen men tillräckligt. Kylan tar sig igenom kläderna och det svider i huden på ben och kinder som är mest oskyddade. Hoppas innerligt på en lika blå himmel imorgon. Full fart mot helgen.


om sweet sixteen

Posted on

Jag har precis bokat och betalt flygbiljetter för mig och stora sonen till London i juni. det är hans 16 års present tillsammans med sin mami och det blir bara han och jag. Hela kvällen har vi suttit och letat och jämfört hotell och jag känner mig pirrig i magen av lycka.


om det som du inte väntar dig

Posted on

Jag vet att jag har skrivit om det tidigare. Om alla de där mötena med kvinnor, par, människor som jag har dagligen och som berör mig så otroligt.  Och om hur de ibland inte alls blir som du väntar dig. Ofta i de fallen när du inte väntar dig någonting kan det ändå vara så att responsen överväldigar.

Idag fick jag en lång varm kram av en kvinna som lämnade mitt mottagningsrum där jag verkligen inte hade väntat mig det. Det var öppet och ärligt och hjärtligt. Men verkligen inte förväntat. Tack för allt. Ibland kan de få orden betyda mer än någonting annat. Speciellt när det inte är väntat. Som i kön på Mc donalds när det plötsligt kommer fram en kvinna och berättar att hon mött mig på BB och den tid jag lagt ned var det som hjälpte henne vidare. Som kvinnan vid gungorna på lekparken som  pekar på sin dotter och säger att hon är en av dina. Som när sonens lärare kommer fram på föräldramötet och säger att han känner igen mig från jobbet då de nyligen gått en profylaxkurs eller ena pappan till ett barn i dotterns klass säger att dig glömmer jag aldrig för din medverkan inför att vårt barn skulle födas.

Det är svårt att förstå att just jag som person kan göra skillnad i livet för dessa personerna. Samtidigt som det inte är det. Det handlar om att vara närvarande där och då i varje del av mötet. Att se, höra, verkligen lysna. Inte bara på vad som sägs utan det som inte sägs. Uttrycket i ansiktet, ögonen, energierna, kroppshållningen, orden som finns emellan orden. Det som aldrig sägs högt. Att sätta sig ned en stund och lyssna. Jag är bra på att prata själv. jag pratar mycket och gärna och blir sällan färdig i tid. Men jag anstränger mig för att lyssna och vill tro att jag oftast lyckas. Ett lyckat möte innehåller inte alltid de ord personen vill höra men innehåller alltid den känslan av närvaro som personen vill känna.  Ett långt möte i dag med samtal om mående. Tårar, oro, ångest som blir till bekräftelse, nya tårar och nya tankespår.

Jag är så innerligt själaglatt tacksam för dessa möten och för responsen.

Kanske framförallt just den som en inte förväntar sig.