söndag förmiddag. För en gångs skull har jag sovit längre än vad jag brukar. Troligtvis pga fredagens galej hemma hos en kollega. Fantastiskt roligt men jag blir alltid så orolig i magen efter lite alkohol. Hur lite det än må vara. jag sover illa och får ont i magen. tänk vad saker och ting kan förändras på ett par år. Förr kunde jag utan problem avnjuta ett glas vin hemma på kvällen. Idag räcker det med en mun eller två för att jag skall känna mig varm och svettig, inte alls på ett behagligt sätt. Får inte alls den där behagliga känslan som gör att allt smakar lite bättre och känns lite lättare. Vilket gör att det inte alls är svårt att låta bli att dricka alkohol. Enda gången jag gör det är i samspel med andra. Dvs om vi är bortbjudna, iväg med husbilen eller har folk hemma. Men då vet jag att jag kommer att ha svårt att sova på natten och ha en orolig mage hela dagen därefter. Inte alls bakis men mår inte väl helt enkelt.

Slutet på veckan närmar sig med stormsteg och med det så kommer även början på den nya veckan. Både skönt och konstigt. Livet går så fort numera. Inte alls som förr när det kändes som om det var evigheter till saker som skulle hända eller saker som jag längtade efter. Nu är det ett ögonblink bort. Vips så är det över. Plötsligt endast ett minne i minnesbanken. Jag vet inte riktigt hur jag skall göra för att stanna upp och bara vara. Någonting som jag alltid försökt vara bra på att göra. Mitt i nattningen av barnen. Bara blunda och andras. Här och nu.

Mitt i leken, i filmen, i stunden. Bara vara. Andas och insupa stunden.

Någonting som jag blivit sämre på att njuta av på senaste tiden. En del kan jag skylla på medicinen jag tar mot nervsmärtan i bäcken och fötter. Som biverkning påverkar den sömnen och liksom klipper av mitt mående. Jag är inte deppig men jag är heller sällan glad. Nätterna är ett elände. En kropp som inte riktigt samarbetar och en hjärna på högvarv som ger mig de värsta och realistiskas drömmar jag kan koka ihop. En blandning av det jag upplevt, läst, sett och hört tillsammans med det som skrämmer mig och det jag är rädd för. Vet dock att det är svårt att ta bort tabletterna då det är ett elände att leva med konstant smärta.

Men detta tillstånd är inte riktigt något jag gillar heller.

Innan idag satte jag mig en stund och bara var. På en stol utanför huset mitt i stenplockandet. Lutade mig tillbaka och lät vinden blåsa rakt över och igenom mig. För en stund kändes det skönt.

Från början behöll jag allt som var du. Behövde gå omkring och känna på alla saker som en gång varit dina eller i din närhet. Behövde omge mig med dem så att det på sätt och vis kändes som om du fortfarande finns kvar nära mig.

tiden har bleknat både minne och saknaden och det känns inte längre nödvändiga att behålla allt. Nu kommer istället det svåra inkännandet vilka av sakerna som glittrar som känns viktiga att ha kvar och vilka saker som inte gör det. Att återigen införliva det som var du då i det som är jag nu.

jag går igenom, känner efter, håller på och håller om. flyttar om och tittar efter. De saker som inte glittrar längre eller inte riktigt har passat in mer än i hjärtat får flytta på sig.

Livet går vidare, saker och ting förändras, känslor utvecklas. Jag saknar inte mindre och ibland ramlar det över mig fortfarande. Men det har blivit lite lättare att andas.

Det slår aldrig fel. Så fort som någonting är över kommer den. känslan av otillräcklighet. Känslan av besvikelse och brusten förväntan. Hur mycket jag än har lovat mig själv att inte återigen hamna där.

Idag borde ha varit en underbar dag. En dag av förväntan, glädje och lycka. Den dag då min son tar studenten. Den dag då han är vuxen. När ett helt nytt liv väntar för honom. Men så sitter jag här. Ensam på kvällen efter din student skiva och känner en otillräcklighet. Inte över det som jag inte han med på hem och hus. Jag kan faktiskt inte riktigt sätta fingret på var det är men jag vet att jag måste jobba vidare med det och med känslan. måste lära mig att vara nöjd. glad för det som är. Oavsett förväntan.

Jag har nog alltid varit en av dem. De som tycker vägen är viktigare än målet i sig själv. När målet närmar sig så önskar jag alltid att det skulle vara ett par dagar, en vecka, eller en månad till innan jag var där.

Jag har aldrig varit en av dem som så intensivt längtar och önskar att det vore NU, helst igår. Utan jag vill snarare dra ut på det. Oavsett om det är jul, födelsedag en resa eller som nu min äldsta sons student så önskar jag mig alltid lite mer tid.

Lite mer tid för att göra allt så bra som jag önskar. Alltid göra lite mer. städa lite bättre. Renovera klart. Ordna finare. Laga mer mat. Ja lite mer av allt.

Jag önskar mig mer ro i själen att njuta av det som blir. Inte tänka på allt jag borde. Vara här och nu och good enough.

Idag är jag hemma. Jag har flexat ut lite tidigare från jobbet och sitter i soffan. Det är klarblå himmel utanför men jag är trött. Har antagligen spenderat för mycket av min energi i helgen och nu har den liksom tagit slut. Plötsligt så står du där utanför fönstret. Min fina tonårskille. du knackat lite lätt för att du vill att jag skall komma och öppna för dig så att du kan sätta in din cykel.

glädjefnattet slår mig i magen.

Du ler det nära leendet. Glittrande ögon och tonårsfrilla. Jag vet vad du vill och lämnar soffan direkt och tar mig ut för att öppna för dig. Som alltid möter du mig med ett leende.

Ljuvliga unge. Du gör mig så lycklig. En del av mig och en del av din far men det mesta är DU och bara du.

Nu är det redan mitten av mars. Helt plötsligt. Jag fick mig en tankeställare häromdagen när jag började fundera på hur lång tid det är kvar. För det är här någonstans som det vänder. Swish så är våren här och jag kommer återigen inte ha hunnit med hälften av det som jag önskar.

Det är nu det är läge att stanna upp. Stanna upp och fundera över vad som är viktigt att hinna med inför vårens intågande. Det är ju ändå så att vi är mitt uppe i slutfasen av en renovering och vi har en stor älskad unge som tar studenten i juni. Här måste vara ordning och dagarna bara går

Det är nästan det som är det värsta. att en liksom inte tar sig tiden att njuta och att vara mitt uppe i livet medans det faktiskt händer. Jag är annars expert på att inte vara i det och att sedan liksom vakna till och bli less för allt jag missat. Jag vill inte göra det igen. I år har jag en önskan att faktiskt få gjort så mkt som möjligt vid varje tillfälle, varje ledig helg eller ledig dag. Vilket i o för sig är lite svårt med tanke på att min kropp inte vill som jag vill och kiropraktorn helst inte vill att jag gräver eller lyfter någonting. Blä för det. Så jag försöker att göra lite i taget och ändå vara närvarande i varje dag som går.

och att älska det som är bra. För även när det suger så finns det saker att älska. Saker att bevara, ta vara på och njuta av. Det kanske inte är i närheten av det liv som jag drömt om som yngre. Men det är det liv som formade sig under livets gång.

Jag har mitt drömjobb, livet gav mig tre fantastiska barn. Jag bor i ett härligt hus med ett underbart läge som vi sakta men säkert omvandlar till vårdat drömhus. En trädgård som skall bli den oas jag drömmer om under mina egna fingrar. Kärlek från dem som står mig nära. Livet har gett mig nära vänner. En del som kommit och gått och andra som stannat.

Jag har fått utvecklas som människa. Kanske inte på det sätt som jag önskat eller eller trott alla gånger. Men samtidigt på sätt jag inte kunnat drömma om tidigare att jag skulle få möjligheten till. Ibland har livet serverat mig bitarna på ett silverfat och andra gånger har de största nederlagen lett till de största positiva förändringarna även om jag aldrig anat det.

Det liv som jag fick har påverkats av alla val jag gjort och alla människor jag mött. Möten som berört och förändrat. Möten som frustrerat och irriterat och skapat förändringsvilja. Inte det liv jag trodde jag ville ha. Men det liv som blev.

om två dagar fyller min son arton år. Detta lilla ljuvliga barn som har vuxit upp till en man som jag är så stolt över. Älskade älskade unge. Från den lilla illröda klumpen som landade på min mage en dag i december efter milleniumskiftet har du vuxit upp och blivit en man. En man som jag är stolt över och älskar. Jag har älskat att vara din mamma varje sekund. Även de tuffare stunderna.

Allt från dina glitterögon och smilgropskinder, när du var liten och satt i knäet och kelade mitt öra som bara du kunde. När jag lyssnar på gamla inspelningar eller videos från när du var liten så fylls jag av en himlastormande lycka över allt jag har fått vara med om med dig. Alla godnattsånger bredvid dig i sängen. Alla sagor. Som när vi båda två stortjöt till bröderna Lejonhjärta. Tiden har gått så fort. Arton år.

i onsdags var jag på min andra chefsintervju. EN mangling utan dess like. Först en timmes intervju med chefsgruppen och sedan nästan lika länge med fackliga gruppen. Inte alltid lätt att veta vad som man skall svara i dessa lägen. Inte heller lätt att veta vad som jag egentligen vill numera. Men en sak är säker och det är att det innebär att rannsaka sig själv. Att stötas och mötas av frågor som jag kanske inte klurat så mycket över. Första chefsintervjun jag var på för ett år sedan hade jag förberett mig noga för. Minutiöst, skrivit ned saker jag ville komma med och saker jag klurade över. Denna gången har jag inte gjort det. Jag tänker lite annorlunda denna gången. De gången ville jag visa upp min ambition att göra mera, att jag var någon att räkna med. Denna gången ville jag bara visa mig.  Som en påfågel liksom. Sprida ut mina fjädrar och skina. Dock tror jag inte det är mig de söker denna gången heller. Men då har jag visat min ambition igen.

det har nu gått ett år sedan jag blev påkörd av en annan cyklist. Ett freakkin år. Som bara försvunnit i en massa skräp. Jag skulle kunna gå så långt som att nästan kalla det ett förlorat år. Fast det är ju inte sant fullt ut. Det har hänt bra saker i år. En fin semester med kompisar i USA. Att få bli utvald och få gå Morgondagens ledare. En större renovering hemma som kommer att bli fantastisk i slutändan. Ja det har varit bra saker med. Men kroppsligt har det varit ett år som är förlorat. Jag har upplevt smärta på ett helt annat sätt än vad jag någonsin gjort tidigare. Och då pratar jag inte om akut smärta så som gallsten eller förlossningsvärkar.

Utan den gnagande konstanta smärtan som tillslut sätter sig på hjärnan. Som påverkar allting jag gör, humör, tålamod, koncentrationsförmåga, fokus. Den som gör mig mindre trevlig, den som gör mig konstant trött, den som gör att jag inte riktigt kan njuta av saker som tidigare.

Den som får mig att tvivla. På mig själv, vad jag kan och vem jag är.

Smärtan som nu, ett år senare, får mig att inte känna igen mig själv längre.