Jag har många gånger funderat på vad det är som göra att mitt jobb som är det mest fantastiska som finns, det som jag är stolt över och som gör mig glad och lycklig ändå dränerar mig så totalt som det gör. jag är så trött när jag kommer hem på kvällen efter att ha jobbat en hel dag att jag knappt orkar att umgås och än mindre vara social och prata med folk.  Helgerna handlar mest bara om återhämtning och att vara vilket känns konstigt eftersom att jag egenligen är en väldigt social person som älskar att umgås.

Det var värst det första året, ja veckorna månaderna där innan och efter sommaren 2008 är ett enda blurr i mitt minne. Jag minns de aldra  första dagarna som jag jobbade när jag gav hela mitt väsen i jobbet för att jag var så lycklig över att äntligen vara där som jag så länge längrat efter att få vara. När jag kom hem på kvällarna så däckade jag tidigt. det var precis så att man orkade att göra mat, äta mat, umgås en stund med barnen och sedan var det dax för både nattning av dem och mig själv unjefär samtidigt. jag orkade liksom inte mer. Det tog all min energi att vara på jobbet och möta människor där och då i varje enskild sekund. Att för varje möte ladda om och vara ett oskrivet blad för nästa kvinna/par att färga in.  Nu är det bättre.  Det tar inte längre all min energi, iallafall inte varje dag och hela tiden. Men det tar det aldra mesta av det som är jag.

Det lilla jag har kvar vill jag i första hand ge till barnen och mannen. Familjen. Det viktigaste jag har.

Idag föll polletten ned. Tre och ett halvt år senare. jag satt här stilla och tänkte på varför jag gör detta. Varför jag älskar det så mycket. Varför jag känner att jag lägger ned min själ i varje möte och hoppas på att få en smula tillbaka. Att det är just DET.

Viljan att lägga sin själ i varje möte och hoppas att det skall bli bra. Att det skall tas emot på rätt sätt och att det skall vara till hjälp/gagn/stöttning eller bara att göra någon glad. Jag behöver inte få bekräftele i form av bilder, presenter eller tack i tidningen. Den smulan som jag önskar är ett leende, det är att hon kommer tillbaka, ger mig ett förtroende eller bara säger att jag är glad att jag idag mötte just dig. Den smulan växer till en stor bekräftelse som är viktigare än allt annat.

Och när någonting är så stort och viktigt att man är beredd att lägga hela sin själ i det så är det kanske inte heller så konstigt att det tar all energi man har.
Nu måste jag bara lära mig att spara liiiiiten aning mer energi till mig själv. För att orka, för att bli en bättre jag, för att jag är också värd det.