Det är inget ovanligt att jag sitter uppe själv så här på kvällarna. Kanske mest så här på helgen men det händer även vardagar. Imorgon skall vi upp tidigt så jag borde verkligen gått och lagt mig för länge sedan men jag kommer inte riktigt till ro. Så när maken har för en stund sedan tagit sig upp på övervåningen och ned under täcket för en stund sedan och barnen sover sedan länge så sitter jag själv kvar. Med tusen tankar och funderingar i huvudet.

Veckorna går otroligt fort. Det känns som om man bara behöver blinka så är måndagen förvandlad till fredag och fredagen försvinner och blir söndagkväll innan jag har hunnit färdigt med allt det där som jag vill och borde göra.  och jag frågar mig sjävl varför det blir så här. Varför sitter jag återigen uppe sist och är trött men utan att komma till ro. Jag har jobbat klart sista delen av arkivbloggen ikväll och därmed har alla gamla inlägg före oktober försvunnit ifrån denna bloggen. Arkivbloggen kommer att vara helt låst och bara de som jag känner mig trygg med kommer att ha tillgång till den. Denna bloggen kommer att stanna helt öppen och utan några låsta inlägg. Det känns bra.

Klockan börjar närma sig ett på natten och jag skall upp redan vid sjusnåret för att fixa klart allt inför lördagens utflykt. Varför kommer jag då inte till ro? dagen har varit bra, det finns egentligen inga frågetecken, utan jag blev färdig med det som skulle bli klart och han tom städa mitt rum lite snabbt innan jag kastade på mig kläderna och begav mig hemmåt. bara en och en halv timmes övertid. De senaste veckorna har jag jobbat in över 25 timmar. Det känns så konstigt med tanke på alla de år jag tidigare jobbat innom vården och trott mig älska mitt jobb där jag redan på tidig eftermiddag har börjat gäspa och längtat efter att få gå hem. När att jobba 7 – 16.00 var det värsta pass man kunde tänka sig och 7 – 15.00 var en lååååång dag.  idag har jag mycket längre arbetstider och senare dagar men har inget som helst problem med att stanna kvar på jobbet tills tiden är slut och ändå göra 25 övertids timmar på en vecka. Hur kan det bli så? Jag vet visserligen att den passionen jag har för jobbet är det som gör att varje dag blir unik och speciell. Alla de fantastiska möten med människor som kan ge så mycket på bara en kort sekund. Det är den kärleken till jobbet och barnmorskeriet som gör det lätt att jobba till 17-18 varje dag + övertid. Den enda gången jag inte känner mig så där f*****g fantastic är när jag kommer hem och inser hur sent det är. Ännu en dag. När jag ser barnens glittrande ögon och hör dem ropa: mamma!!! Är det sannt, är det verkligen du. Då vill jag göra allt det där andra. Vara hemma, ägna mig åt barnen och hemmet, komma hem tidigt och vara närvarande. Och det hela slutar varje kväll med samma fråga till mig själv. Hur sjutton skall man få det att gå ihop?