det är tisdagskväll och det mörknade redan innan jag lämnat mitt rum på barnmorskemottagningen. Det skymmer medans jag halvt springer  till parkeringsgaraget där jag brukar ställa bilen. Jag längtar hem. Försöker få dagens stress att rinna av mig som vatten på en gås. Det är svårt, speciellt en dag som denna när det varit mycket att göra.

Jag älskar mitt jobb men i vissa stunder, sådanna som ingen kan påverka, är det tungt. För lite folk, för mycket att göra och frustration när man inte kan nå upp till sin fulla potential. Därför är det skönt att få komma hem till de sina.

En timme tidigare unjefär mot vad jag brukar komma hem men det är ingen hemma, maken har redan åkt iväg med småttingarna till simskolan en timme för tidigt. Så för en stund är det bara jag, största sonen och gultofskakaduan Martina som är här hemma. Papegojjan bor i vanliga fall hemma hos mina föräldrar och nu när de är bortresta lite så passar Tina på att göra ett besök hos oss.

Ett par timmar senare är alla hemma. Älskar att få krama om de små blötdjuren med rosiga kinder och simskoleblött hår.

härliga ungar