Det är tråkigt att jobba dagtid denna perioden av året.

Nu när dagarna bara blir kortare för varje vecka och det är mörkare ute på kvällen när jag skyndar hemmåt från jobbet för varje dag som går. Idag har det varit en typisk måndagsmorgon.  Sjukfrånvaro, täcka upp för varandra, inga tider att hitta för att boka in patienter på.  Men mitt i all vardagsstress finns det guldkorn. Tid för eftertanke och tacksamhet. Glädje och skratt med goa kollegor i fikarummet. Lyckliga leende från blivande förväntansfulla föräldrar. Omtanke.

Det känns så oerhört viktigt att mitt i all stress komma ihåg alla dessa guldkorn och smaka på dem lite extra. Jag är egentligen en person som är väldigt dålig på det. Kanske mest beroende på att jag både har världens bästa och sämsta självförtroende samtidigt. Jag vet i min själ och hjärta att jag är rätt person på rätt plats, att jag kan göra nytta, att jag gör det bra. Men. Det är ju det där förbaskade “men” som inte kan låta bli att poppa upp. Mitt men är ett aldelles för stort behov av bekräftelse än vad som är nyttigt på en arbetsplats som min där man sällan får det. Oftast är det inte oss patienterna tackar även om jag vet i själ och hjärta att de är nöjda eftersom de kommer tillbaka. Man skojjar ofta på mödravården om att förlossningspersonalen är alltid de som får “tack i tidningen” medans vi patientansvariga barnmorskor på mödravården är lite som en mamma, ni vet hon som alltid skall finnas, som man uppskattar och tycker om och hela tiden finns i bakgrunden men inte utför stordådet med att vara med när miraklet sker och barnet föds. Inte heller får man bekräftelse av chef eller kollegor på det viset eftersom att till syverne och sist så sitter jag där, ensam på mitt lilla kontor. Tillsammans med min dator, telefon och den patient jag har framför mig och ingen annan har en aning om vad det är som jag gör.

När man då är en sådan där dum självspäkande person som tar åt sig tusenfallt mer av ett enda tillfälle som inte känns bra och inte kan låta bli att analysera det så går det allt för mycket energi åt för rannsakning. då blir guldkornen ännu viktigare.

Jag funderar alltid mycket på det där när jag försöker att skynda mig hem ifrån jobbet. För att på nått sätt bli färdig med dagen innan jag kommer hem igen. Så att jag kan skaka av mig allt och bara vara närvarande i hemmet tillsammans med min familj. Idag var det jag som hämtade på skola och dagis för första gången på länge. Det kändes gott i mammahjärtat.