wapnö julmässa. De sista åren har vi åkt dit, iallafall en fyra eller möjligtvis fem gånger tidigare och det är alltid en mysig start på julkänslan. Så även i år.

Förutom avslutningen, då vi började gå mot parkeringen för att ta oss hemmåt, vem möter vi då om inte svärmor och makens mormor. *suck* Ni som har följt mig ett tag vet att detta är en väldigt infekterad liten tånagel som skaver oftare än önskvärt. Låt oss säga så här – Loppan är fem år nu, sist hon träffade sin farmor och farfar var hon typ femton månader och hade precis börjat gå. Sista födelsedagen de firade här var Adrians två års dag (eftersom de heldre åkte till Thailand än firade Loppans ettårsdag) och sista julen var typ sista gången vi umgicks och det var 2007. Jag tänker inte gå in på detaljer nu men hon better sig verkligen underligt. Jag fick mail ifrån henne i våras där hon skickade ett kedjebrev med ett indiskt tantra vilket inte kändes äkta för fem öre. Mitt bland lysande granar och tända marschaller och lukten från varm glögg och pepparkakor så kommer hon och mormor gående mitt emot oss på andra sidan vägen. Inte ett ljud säger hon. De ser barnen, mig och mamma och går vidare på andra sidan. Jag säger inget, det sticker i hjärtat av hennes beteende, det känns tungt att andas och jag anstränger mig för att vara i stunden. Stunden innebär rädsla för hennes bettende, hur skall det bli denna gången? Skall hon rusa fram och dra tag i barnen? Och isåfall blir det då bra eller dåligt? Skall hon skälla och försvara sig och ännu en gång bette sig illa? Eller skall hon bara fortsätta ignorera och gå förbi som om barnen och jag inte fanns och betydde någonting?

Hon går vidare på andra sidan utan ett ljud. Endast tre meter bort och stunden är förbi. När vi går därifrån så går även de till parkeringen. Fem meter bakom mamma och barnen och jag kör förbi dem med chryslern när jag svänger ut från parkeringen. Fortfarande inte ett ljud eller antydan till någonting.

lamporna lyser och glittrar. Ljuslågorna på marchallerna fladdrar till i blåsten. Jag förstår henne verkligen inte. För att vara någon som ber om ursäkt och säger sig vara förtvivlad över att inte få träffa barnen så känns det underligt att hon inte tar chansen att gå fram och hälsa på dem när de bara är tre meter bort? Tror hon verkligen att jag skall ställa till en stor scen på grusvägen i mörkret med min mamma och barnen? Varför inte bara gå fram och säga ungar vad jag har längtat efter att få se er kan jag få köpa något till er eller vad fan som helst? Hon gör inte vad som helst. Hon ber inte om ursäkt. Hon tar inga chanser. Hon ignorerar. Som vanligt.

Och julkänslan kommer av sig på något vis