jag kan inte sova. Ironiskt va. igår natt sov jag kanske samanlagt tre timmar och var helt överkörd när jag vaknade på morgonen. Nu när jag idag fick chansen till en tidig kväll så kan jag bara inte få john blund att komma på besök. En två tre kapitel lästa för barnen följt av en stunds mys och prat innan sänggående i sin egen säng följt av en halv Camilla Läckberg och nu tre timmar senare är jag inte ens trött.

hopeless

Dagen blev inte alls som förväntat. Efter halva dagen fick jag åka hem och ta hand om dotter då maken hade jobb och livsviktiga föreläsningar i nått säkerhetstjofräs som tydligen var ybersvårt om man missade de ynka föreläsningat som arrangerats i ämnet. jag tränade en 20 minuter styrka och gick sedan en 30 minuters rask promenad i novembermörkret för att hämta mellansonen på fritids. Sådant här vill jag göra oftare. Tänk om man ändå bara hade ekonomi att jobba lite mindre nu när barnen är små ännu. Jag hade älskat att komma hem vid två tre varje dag och orka umgås med dem på det härliga vardagliga sättet som fyller mig med så mycket glädje och värme. Kvällsmatstillagning och sedan tillslut hämtning av största sonen på innebandyträningen.

Ljuvliga vardag.

Det finns ingen annanstanns i världen jag vill vara.

Så varför kan jag då inte sova? varför ligger jag här och vrider mig till vanvett. Näsan rinner efter ännu en måndag på jobbet. Undrar hur lång tid det tar innan det går över denna gången. Tankarna flyger fram och tillbaka i huvudet. Fladdrar omkring. Som nattfjärilar som söker sig till ljuset, fladdrar klumpigt omkring och söker. Det blir ingen vettig slutsats.

Nyligen vaknade dottern och grät. När jag sitter där halv ett på natten och vaggar henne i min famn, känner hur hennes kropp ger upp inför sömnen, slappnar av och somnar tryggt i mammas knä känner jag ett stygn av lycka och frid.

Älskade unge