Hur kom det sig att livet förde mig hit. Så annorlunda mot det jag tidigare tänkt och på många sätt både bättre och sämre. De val jag gjorde och de möjligheter som presenterades för mig har lett mig hit. Vilken omväg mot den väg jag hade själv stakat ut.

Jag tänkte på det en kväll när jag och samuel var ute på en kvällspromenad för att få ihop ett gång steg till veckans  stegräknartävlingen på jobbet . Första dagen fick jag ihop 10621 steg och andra blev det något mindre. Målet var att komma över 75.000 steg när veckan var över och det skall nog kunna fungera. Vi gick upp och ned längs gatorna, in bland husen, och tillbaka via stigar och genvägar. Livet har aldrig varit enkelt eller möjligheter serverats på silverfat. Och just så där har livet sett ut de sista 10-15 åren.

Omvägarna.

Samtidigt är det dem som lärt mig mest. Hade livet sett ut som jag planerat hade jag nog inte haft nått av mina fantastiska barn. Samuel är en högst oplanerad och älskad olycka som inte kunde blivit mer lyckad. Han förde ljus och glädje samt mening till livet som då var ensamt kallt och tråkigt. Men jag förlorade min bästa vän på kuppen. Hon gjorde det tydligt att hon inte gillade att jag valde mitt barn och kände sig svartsjuk och utanför. Det gjorde så ont att jag gick under isen en stund. Den person jag litade på skulle stå där vid min sida valde bort det som betydde mest för mig.

Med honom hittade jag min passion. Barnmorskeriet. Jag skulle bli barnmorska och det till varje pris. Jobbiga intensiva struliga år långsamt frammåt mot målet. Jag träffade mitt livs kärlek och förlorade honom, gick helt under isen och var djupt deprimerad i ett halvår. Träffade min nuvarande man som satte in stora charmoffensiven och tillslut långsamt tinade mitt nedfrusna hjärta.

 Halvt upptinad blev jag högst oplanerat gravid med min andra son. Älskade klisterungen. Han som kom med en trulig underläpp och klistrade ihop oss fyra till en familj. Han kom på helt fel tid och han var så rätt. På vinst och förlust när jag insåg att tack vare mitt val att föda barn strax innan examen som skulle göra mig helt oanställbar i sjukhusets ögon ( jo jag fick faktiskt nej tack på två jobb där jag innan hade blivit lovad tack vare att jag “borde vara hemma med mitt lilla barn” och det höll på att göra mig galen av frustration att någon annans pesonliga åsikter skulle påverka så mycket) så kunde jag ju på vinst och förlust kasta in en ansökan till barnmorskeutbildningen i Borås där man faktiskt kunde läsa på distans. Och dröm om min förvåning när jag faktiskt kommer in. En lyckträff. Flera hundra sökanden, 30 platser varav 15 st med valbar ort som  praktikort och jag kommer IN. Det kändes som högsta vinsten.

Mitt i utbildningen bestämmer vi oss för att skaffa ett barn till. Längtan är stor och vi får en högst efterlängtad dotter. Familjen känns komplett. Men praktiken blir lång och svår och tackvare det och lite annat om och kring och bråte så blir det inget av med att jobba på förlossningen. Jag är mammaledig längre än jag tänkt och kastar på vinst och förlust in ett mail till MVC för att höra om de behövde nån vikarie nån gång då och då och får genast napp och blir erbjuden  världens bästa sommarjobb på flera månader. Jag kom in i precis rätt tid när det behövdes folk och snart skulle anställas. Tack vare att jag pressar mig till det yttersta och älskar jobbet med en sådan intensiv passion att allt blir lätt och jag jobbar mer än jag borde så får jag mitt erkännande – en fast tjänst, som ett bananskal på en silverbricka.

Hade jag anat det fem år tidigare?

Svar nej.

Livet tog många omvägar innan jag landade här. I ett litet rosa kedjehus med tre älskade ungar och drömjobbet.  Undrar ibland hur livet skulle se ut om inte alla dessa “omvägar” kommit emellan. Men sen skakar jag på huvudet och bryr mig inte, omvägarna har lett mig HIT, vilket är precis dit jag ville vara. Detta är drömmen.

Jag lever drömmen och då är det ingen omväg,

bara vägen mot målet.