Aj sjutton. Denna dagen blev då inte alls så som jag hade tänkt mig eller ens i närheten av vad barnen önskat och planerat. Även om den började bra med sovmorgon och mys så avslutades den med kräkningar och illamående från Adrian och jag som börjar känna av en ny förkylning. Det är väl cirkus nummer åtta eller nio bara för i höst. Jag är så förbannat trött på att vara sjuk. Har vi tur är det bara lillkillen denna gången som får magsjuka. För ett år sedan låg vi ju hela familjen  i en hel vecka och det var en pärs jag inte alls vill återuppleva.

Så imorgon blir det vabb. Maken har någon slags yberviktig tenta som om han inte gör och klara av gör att han inte får fortsätta på nästa delmoment av kursen och bla bla bla då blir det dåligheter tydligen.  Själv har jag ju bara patienter, det kan ju inte vara så viktigt, eller? Jag har egenligen inte alls ont av att vara hemma utan känner mig tacksam för att leva i ett samhälle där jag har förmånen att vara hemma med mitt barn när han inte är frisk. Men det svåra är ju just det att man har patienter, känner ett ansvar för att ta hand om dem på bästa sätt och dessutom _vet_ att ingen av mina kollegor heller har någon som helst tid att ta hand om dem för mig på. 🙁

Så vad göra? Som ni förstår finns där ingenting att göra. Det är bara att gilla läget. Pussa lilla vackre sonens panna och fylla honom med all kärlek jag kan uppbringa samtidigt som jag försöker att  vara bara här och nu. Mitt i nuet och suga ut vartenda liten gnutta av guldkorn i vardagen även om den mest innehåller trötthet och illamående för tillfället.

                                                              gissa vad vi har bakat!