Igår blev vi plötsligt brnfria. Ett tu tre så satt vi här ensamma en lördagskväll klockan halv sju och visste inte riktigt vad vi skulle göra. Maken hade som förslag att vi skulle gå på bio vilket visserligen lät väldigt lockande men samtidigt visste jag inte riktigt som jag skulle orka fullt ut eftersom bion började 21.40. Så istället åkte vi och köpte massa plockmat och slog oss ned framför Så mycket bättre och bara var. Skönt, tråkigt, töntigt, slappt och så så så välbehövligt.

Fast jag kan inte hjälpa det. Jag mår inte riktigt bra när jag inte har barnen hemma. Visst är det skönt att vara barnfri ibland men jag känner mig alltid så där halv när de inte är här. Speciellt på morgonen dagen efter. Det är liksom en sak att ha barnvakt för att man skall på fest eller bjuda hem folk eller bara åka någonstanns, men att ha barnvakt bara för ingenting alls har alltid för mig kännts lite meningslöst. Jag har inte satt barnen till världen för att lämna bort dem när jag inte behöver och de sitter djupt rotat i mig. Jag har full förståelse för att andra gör det och njuter av det och jag önskar att jag med kunde göra det. Ungarna älskar ju att vara hos mormor och morfar och gårdagskvällen var för deras skull. För att få njuta av att vara nära den generationen.

Så när vi satt där själva i soffan och avnjöt den ena låt tolkningen efter den andra och smakade på lyxig kräftröra, goda räkor, ostar, inlagda kronärtskockor, små goda championer och annat smaskigt så kunde jag inte låta bli att känna mig tom. Det smakade inte med vin så det fick stå kvar orört i köket och tröttheten tog över efter ett tag. Så den barnfria kvällen blev ingen partykväll direkt och nu när det är söndagens morgon och jag inte längre  kände för att ligga kvar i sängen så saknar jag dem. Alla tre. jag lyssnar men det är så tyst och tomt i huset, som om allt liv sugits ur rummen och kvar finns bara jag och en snarkande make på ovanvåningen. Nu längtar jag bara efter att de skall komma hem.