sakta ned mot marken. En oemotståndlig längtan fyller mig innombords. Måste ut, ut i snöyran som knappast syns.

Så beväpnad med min kamera gav jag mig ut en halvtimme innan jag visste att pappa skulle köra hem barnen. Kylan biter i kinderna, snön faller som fint puder och ser mest ut som ett tunnt täcke av floursocker på marken som troligtvis snart kommer att försvinna. Egentligen borde jag försöka att se till och komma ut oftare och speciellt nu när jag har lite julledigt. Det gick inte många timmar innan allt det vita var borta men visst var känslan härlig och välbehövlig.