tycker denna bild på kvällshimlens kaos stämmer rätt så bra med alla de kaotiska tankar och känslorna som just nu svämmar över innuti mitt sinne. Bilden är tagen tidigare ikväll när jag och Loppan tog en liten fotopromenad medans mörkret sänkte sig. Jag faschineras av himlabilder, speciellt bilder  som i mitt sinne blir lite så där dramatiska med alla de fantastiska skiftningar och skådespel som naturen kan bjuda på.

Lika bra skådespel har jag erbjudit här hemma ikväll. Jag har nämligen kört en snart fyra timmars vension av “den rabiata uttröttade frun goes bananas ” säsong 9 avsnitt fem, vension sjuhundra sjuttio elva. Jag tycker mig nästan kunna den utantill nu. Iallafall så bra att jag knappt behöver låtsas skådespela längre utan fullständigt lever mig in i rollen som missnöjd fru till en iallafall justidetögonblicketmansgris som mest har suttit på räven* hela dagen.  Replikerna kommer av sig själv numera.

Åh vad jag blir trött på allt sådant här trams, allt “män är från mars kvinnor från Venus  BS” , all rak kommunikation, alla försök till fördelning av arbetsuppgifter, alla tjat, alla listor och kanske framför allt alla ursäkter för att inte följa någonting av ovanstående. Kan vi inte bara vara vuxna människor som bor tillsammans i ett gemensamt hem, med gemensamma barn, gemensam ekonomi och gemensam ansträning att vilja göra nått bra av det? Varför skall den ena partern (läs jag) behöva tjata sig blå medans den andre (läs inte jag) tycker sig komma undan med urbota korkade ursäkter som, “men jag kommer ju aldrig ihåg sådant”, “men jag gick ju ut med soporna både i förrgår och dagen innan dess så jag har ju visst gjort NÅGONTING.”

Min make har många fördelar, tyvärr en del nackdelar också, precis som jag och så som alla andra. Problemet som svämmar över just idag är väl att jag sällan känner mig speciellt uppskattad eller uppbackad. Make tar gärna ansvar för fin matlagning både nu och då, helst riktigt rolig och fin matlagning också, han har fullständig pejl på varje teknikpryl i huset och var orginallådan till den ligger och drar gladeligen fler sladdar överallt för att om vi bara installerar denna lilla lådan också så kommer allt bli fina fisken serru. Och det är bra. Jättebra. Iallafall ibland. När man behöver den dära nya teknikprylen. Men det är knappast allt i ett hushåll. Och det är knappast de tråkigaste sysslorna han väljer. Så ofta känner jag mig ganska ensam som vuxen och då får jag ett litet utbrott.

Så här efteråt så är mitt inre mest ett kaos. Det drar och sliter i mig från alla håll och kanter och jag vet inte riktigt vad jag vill. Stanna? Gå? Flytta? Terapi?

 Jag antar att livet får utvisa helt enkelt.

*räv = i våran familj säger vi räv när vi menar röv som min lille son sa till mig häromdagen