länge trodde jag att det inte skulle bli några barn. En gynekolog hade sagt till mig i ungdomen att det nog skulle bli svårt och i mitt första samboförhållanden försökte vi länge och väl att bli gravida utan resultat så nånstanns hade jag anpassat mitt sätt att tänka efter att jag skulle få kämpa för barn.

Nu flera flera år senare så sitter jag här tre fantastiska barn senare. De två första helt oplanerade, hett efterlängtade men oerhört välkomna och högt älskade. Tredje planerad men det tog sig så snabbt att vi inte ens han börja att längta och vänta innan hon kom.

Den första tanken som slår mig är tacksamhet. En stor sådan. Det finns folk i min närhet som inte har det så lätt som jag ändå har haft det och jag skulle göra vad som helst för att hjälpa till om jag kunde.

Jag kan inte tänka mig livet utan dem, hur det hade varit. Visst tror jag att man fyller sitt liv med mening på många olika sätt. Men nu när de finns här och är så självklara så går det inte att tänka sig att vara utan dem.

tre fina underbara barn. Så normala, bråkiga, skrikiga, gnälliga, gulliga, omtänksamma, irriterande, goa härliga ungar.