eller kanske framför allt om det faktum att den kommer och går och förtillfället verkar lysa med sin frånvaro. Sista veckan har det ekat tomt i huvudet. Orden som brukar finnas där vill inte längre riktigt komma ut. De stockar sig i halsen och klumpar sig i bröstet. Att jag lyckades skrapa bilen lite lätt när jag skulle köra iväg häromdagen gjorde inte saken bättre eftersom jag har en tendes attälta saker i all evighet och slå på mig själv för det trots att jag inser att det verkligen är en smärre sak.

Kanske är mitt problem att jag är en HSP ? Jag börjar mer och mer tro det. Eller så är jag mara lite smått autistisk och hänger upp mig på allt som stör min vardag.

Även om livslusten går på sparlåga som är det kamp som gäller. Jag kämpar med mig själv och mot vågen. Mot stillasittande och mot min lathet och slöhet. Idag är det åttonde dagen utan kolhydrater och andra dagen på jobbet efter ledigheten. Nu är det ett enda rakt spår frammåt mot vår och husbilsliv. Men innan dess en efterlängtad skidresa i bästa sällskap. Tills dess skall jag ha tappat en klädstorlek. eftersom det är åtta veckor dit så borde det fungera.

Vad är det då som dödar all lust, som sänker lågan och får gnistan att försvinna. Jag vet inte om jag skall vara ärlig. Jag försöker bara leva under tiden och hoppas att lusten kommer tillbaka i full styrka.

Även om jag älskar mitt jobb så längtar jag redan efter helg. Men innan dess skall jag få vara med om massa fantastiska möten med människor. Jag skall kämpa för ytterligare en vecka utan kolhydrater och jag skall försöka fortsätta leva efter mottot “tar det mindre än en minut – gör det NU”

på återseende vänner