Jag var gravid den sommaren. Helt oplanerat och oväntat upptäckte jag i början av maj att jag väntade barn och var helt chockad men lycklig. Dock blev inte alls graviditeten vad jag hade tänkt mig och jag fick under alla dessa månader med illamåend, svältvärden, inläggning, foglossning, prematura sammandragningar, sjukskrivning och tillslut preklampsi och prematurförlossning en tydlig insikt och inblick i vad en barnmorska kan göra för en gravid kvinna.
Jag bara visste att jag måste göra det själv. Det brann innom mig. Starkt och stolt. Redan där och då visste jag att det var på barnmorskemottagningen som jag hörde hemma. Jag ville inte vara någon annanstans. Samuel var bara åtta månader gammal när jag startade klättra upp den långa vägen mot målet.
Ett år på komvux, jag läste in matte A, matte B och samhällskunskap vilket var det jag behövde komplettera med för att komma in på högskolan och sjuksköterskeutbildningen men passade på att läsa en extra kurs i pedagogiskt ledarskap. Vad jag skulle ha det till vet i sjutton men det var roligt och jag fick MVG på den kursen vilket hjälpte betyget upp liiiite granna.
Våren 2002 skrev jag högskoleprovet för andra gången, även om det inte blev helt toppresultat så gjorde jag klart bättre ifrån mig än första gången och resultatet var tillräckligt för att kunna komma in på sjuksköterskeutbildningen. Sonen var knappt ett och ett halvt år och deltog både i nollning och i de första skolaktiviteterna. Tre år på högskolan var både otroligt roligt och otroligt jobbigt. Första året levde jag för högskolelivet, jag ville göra det fullt ut när jag nu tog steget som 27 åring. Jag deltog i nollningen, provsjöng för spexet och jobbade i bar på kårpuben. Under utbildningen var jag öppen med att jag inte ville bli syrra för att bli syrra. det var ett nödvändigt ont på vägen. Ett steg mot mitt mål. Tack vare det fick jag min basplacering på gyn och trivdes så fantastiskt bra. Andra året på högskolan hade jag precis träffat min nuvarande man och vi flyttade ihop jag minns det knappt, det bara försvann så snabbt. Tredje året blev jag gravid. Älskade mellansonen föddes i mars i mitten av en helvetespraktik på infektionskliniken. Två månader senare var examen ett faktum och jag kände mig förbaskat stolt över att ha klarat det. Här börjar jag också blogga på riktigt, tidigare hade det mest handlat om att sätta pränt på tankar lite si så där. i februari kastar jag på vinst och förlust in en ansökan till barnmorskeutbildningen i Borås och chockar mig själv med att komma in. Total lycka.
Det tog mig nästan två år att bli färdig barnmorska. De bästa åren i mitt liv blandat med de absolut värsta. Fruktansvärd praktik blandades med praktik som styrkte och stärkte och fick mig att tro på mig själv och min egen förmåga. Och mitt i allt. En älskad dotter.
Nu! Fem år senare. Har jag tagit mig hela vägen fram. Jag går varje dag med glädje till jobbet för att möta alla dessa fantastiska människor. Kvinnor i alla åldrar, färger, storlekar och situationer. Och jag älskar det. Jag tar cellprover, skriver ut prevetivmedel, mäter gravida magar, sätter spiraler och håller föräldragrupper. Det är stort, det är häftigt , det är allt jag någonsin velat göra.
Idag har jag träffat alla sorters människor, allt från en nyinskrivning till en efterkontroll. Starka kvinnor har jag mött. Jag har gjort gynekologiska undersökningar och jag har svarat på många mail med frågor och funderingar.
Nu vill jag ta nästa steg på vägen mot drömmen. Jag vill lära mig köra ultraljud. Det är så rätt. det är så jag. Det måste bara bli.
Det finns fortfarande mycket att drömma om, mycket att utveckla och förbättra, lära sig och utvecklas för att flyga högre.
Kanske är det därför jag fortfarande älskar det så hett.
Att vara barnmorska är inte bara ett yrke, det är någonting jag _ÄR_, och det är något som jag är otroligt stolt över.