Mitt framför mig sitter en ung kvinna. I sitt knä har hon det käraste hon har, sitt nyfödda barn, som hon kommer för att visa upp. Vi pratar, jag beundrar, lyssnar, inflikar och lyssnar ännu mer. Jag vill att hon skall känna sig sedd där hon sitter framför mig. Att jag lyssnar på det hon säger och att det betyder något. För det gör det. Det är viktigt för mig. ibland undrar jag om det kanske tom är viktigare för mig än för dem.

glittrande barnaögon och plirande tandlösa leenden värmer mitt hjärta länge efteråt.

Och då, när vi är färdiga, tittar hon på mig med ärliga ögon och tackar. ” Tack för den här tiden, det har varit riktigt roligt att gå hit och det trodde jag inte.”

Återigen så är jag tacksam och den glädjen behåller jag innom mig. samlar alla dessa glädjor i ett speciellt rum i mitt hjärta. Stora som små, alla får plats.