idag när jag kom till jobbet för veckans sista arbetsdag så var det en glad och uppsluppen stämning i personalrummet. Efter vi hade gått igenom morgonens sysslor, vem som är på plats och vem som är ledig, vilka som har vilka uppgifter och att allt är täckt så avslutade en av kollegorna med att säga och ja du föresten, du fick ju dagens ros i tidningen. Eftersom jag inte har lokaltidningen hemma så missar jag ju alltid sådanna roligheter även om det inte är så speciellt ofta som något liknande händer. Men man blir så förunderligt pirrig i kroppen, pirrigt glad och pirrigt tacksam och för att inte glömma nyfiken.

Så efter att ha googlat och sökt runt på lokala tidningsblaskan hittade jag födelseannonsen med mitt namn med på. Och jag är så glad. För det gör alltning så mycket större och verkligare. Det verkliga är att det ÄR ett viktigt jobb jag gör. även om jag känner mig frustrerad och otrillräcklig i mångt och mycket.

Ett annat tack fick jag idag av en patient som kom för sista planerade besöket under denna graviditeten. När paret skulle gå så tog vi i hand så där på ett lite glatt och uppmuntrande vis, med glittrande ögon fyllda av förväntan. Jag sa att jag hoppades och såg fram emot att få se dem igen sedan. Efteråt. När det var klart. De sa tack med ett leende på läpparna. Tack för den här tiden och på återseende och gick sedan iväg tätt tillsammans glada och förväntandfulla. I det läget känns det bra och rätt. Då vill jag inte alls lägga allt detta bakom mig för att läsa till läkare och få en vettig lön.

I den stunden är jag på rätt plats, glad och tacksam, över att vara just här – just nu – just i denna stund.

och sen slänger vi iväg ett tack till när vi ändå håller på. 

TGIF

frågor på det?