Lilla dottern är sjuk. Det var länge sedan sist nu så jag är inte överaskad. De stora killarna är sällan sjuka numera men jag minns att det var en del när de var i Loppans ålder. Det innebär att den tiden i livet snart är förbi. Just nu njuter jag. Av att få vara nära henne, av att bo i ett land där jag har möjligheten att ta hand om mitt febriga barn, att jag har ett jobb som jag älskar men som kan vara så flexibelt att jag med lite ansträngning kunde få tag på dagens patienter och boka om dem till imorgon så att ingen behöver lida för att jag åker hem.

Det som förövrigt slår mig när jag går och lullar här hemma samtidigt som jag passar upp lilla sjuklingen är vad otroligt mycket mer man hinner med på att komma hem ett par timmar tidigare. I vanliga fall slutar jag halv fem fem en torsdag eftermiddag men idag sprang jag från jobbet strax efter två. Hämtade mellankillen på vägen och var hemma kvart i tre. Dessa timmar och det facto att jag faktiskt fick både se solen och ljuset ute gjorde mig både gladare och tålmodigare när jag väl kom hem. Jag önskar mig att kunna jobba så alltid. Det är tur att maken bara har ett par månader kvar i skolan så att jag kan börja se ljuset i tunnlen.

Dagen har utöver vabbande bestått av städning, tvätt, disk, göra hemmagjord glass, köra sonen till innebandyn och att baka fröknäcke till lördag.  En skön effektiv eftermiddag vilket gör att jag längtar efter flera. Helgen som kommer är också ledig. Ingen jour, inget extra jobb ingenting annat än umgås med familj och vänner. Allt det där som får mitt hjärta att sjunga!