Det är fortfarande riktigt kallt ute. För kallt för att jag skall kunna njuta av kylan men innifrån vardagsrummet är det vackert med de frostnupna grenarna som sträcker sig mot en gråblå himmel. Jag älskar vintern, jag har inget emot kylan egentligen utan att det är nu när det börjar bli för mycket och för länge så känns det inte så skojjigt. När längtan efter vår och värme kryper sig närmare och starkare så kommer också irritationen mot allt det frusna och kalla.

Snart skall vi iväg till en husvisning som är jag jätteexalterad över. Men samtidigt gör just samma känsla av glädje och pirr i magen mig supernervös. För eftersom jag så gärna vill ha detta men är osäker på hur det skall bli med allt det ekonomiska och det enorma jobb som det kommer att bli med att färdigställa detta huset och att lägga ut det till försäljning. Mannen är inte direkt den som tar det stora ekonomiska ansvaret eller har koll på grejjerna så oftast är det jag som får oroa mig för den biten. Hur skall det bli, vad skall det kosta och allt sådant där.

Samtidigt så sätter allt detta igång en process inom mig. En process som gör att jag helst vill komma igång och fixa redan nyss. Jag vill tapetsera, renovera och fixa klart, sortera saker och slänga, jag vill helst göra allt nyss. Den processen känns ändå positiv. Som om jag vinner någonting på resan oavsett vad som händer i slutändan.

Vi har ju två hyfsat bra inkomster vi har ett hus att sälja och en insats, detta kan bli riktigt bra. Mest rädd är jag för att huset skall vara allt jag vill ha och att det ska bli för dyrt.