Lördagens morgon och det är kallt, grått och lite trist ute. Idag skulle egentligen största sonen på innebandy match så jag gick upp tidigt (sju) för att förbereda för honom. Men eftersom det är februari och tydligen är det årets sjukaste månad vilket jag har läst på löpsedlarna så ställdes matchen in pga att de inte fick ihop ett lag. Eftersom jag gick upp rätt tidigt igår kväll och läste böcker med barnen så missade jag att ledaren hade mailat tillbaka och berättat att det blev inställt. Så här i efterhand gör det inte mig det minsta. Även om det är jobbigt att kliva upp så är det skönt att sitta här en stund på morgonen ensam när allt omkring är tyst.
Denna helgen har jag beredskap så vi skall inte göra något mera än att vara hemma och röjja. Det passar egentligen mig rätt bra för jag har ont i halsen när jag sväljer. Kakel och klinker till badrummet där uppe skall införskaffas och sen skall vi fundera på hur sjutton vi skall ha råd med allt vi vill göra med en gång. Men jag har tillförsikt någonstans även om jag inte riktigt vet vart. Detta är meningen. Jag blundar och ser det framför mig, luktar, smakar och känner på det nya livet som ligger framför mig.

Litar till livet.