Jag  vaknar innan klockan ringer, springer snabbt på toaletten. För sista gången här på ovanplan, eller tja, kanske inte sista gången på toa men just på den gamla och sunkiga. Idag kommer nämligen byggjobbarna och gör vid hela badrummet på ovanvåningen. Kryper ned i sängens värme bara en liten stund till.  Snart ringer klockan åter och det är dax att stiga upp för att börja på en ny vecka. Vid tjugo i sju brukar jag väcka store killen för att hinna med att umgås med honom en liten stund innan jag springer till jobbet. Ställer fram frukost bestående av turkisk youghurt med aningens lite honung på till honom. Kramas hårt en stund.

Jag är tacksam jag som har en sådan fin stor kille som fortfarande vill vara med och nära sin mamma.

Iväg till jobbet. Hittar inte handskarna, lämnar nyckarna hemma, slänger skräp med iskalla händer. Det är minus 17 grader ute. Passande med tanke på att det snöade igår. Så både is, snö på det och så snorkallt. Härligt. Att skrapa bilen utan handskar får en att känna sig levande. Eller hur.

Jobba jobba jobba. Större delen av dagen utan någon som helst snygg röst. Jag kraxar och hostar och känner mig som mitt under nollningen när jag tappade rösten. Försök sitta i telefonrådgivning i flera timmar utan röst så anar ni hur rolig min dag har varit.  Lagom med besök. Blandat med inskrivning, efterkontroll och gravida. Härligt och roligt. Jobba över en halvtimme, stressa till bilen, hämta barnen på dagis och fritids. Skämmas över dubbelbokning imorgon, både tandläkaren och utvecklingssamtal inbokade samtidigt på samma barn. YEY. Tandläkaren fick det bli eftersom det är så svårt att få en ny tid.

Hem.

En helt vanlig måndag en helt vanlig vecka. Förutom att jag inte har något badrum där uppe när jag kommer hem, dock går det snabbt eftersom det skall vara klart på onsdag. Helt sjukt att det äntligen är på gång. Mitt i kallaste vintern i minus 17 grader efter 5.5 år så får vi för oss att göra om och vips så är det klart. Känslan är obetalbar.