För tre år sedan kom det som en chock. Inte på många många år hade det i dessa delarna av landet varit någon vinter att tala om. Om det snöade så höll det sällan mer än nån dag utan försvann fort igen i nånslads slabbig slaskig sörja. Ibland var det tom borta bara efter ett par timmar.

Så när vintern 2009-2010 blev en varga vinter och slog alla möjliga snörekord var det en total chock för den enskilde personen men även för hela samhället och landet.  Altantak som ramlade ihop under tyngden av snön, dagis som fick utrymmas för man var osäker på hur bra byggnaden skulle tåla snön och idrottshallar som blev obrukbara. Vackert och vitt men också kallt och svårframkomligt
Året därpå vintern 2010-2011 vart lika dan. Chocken blev klart mindre men den fanns där ändå. Kanske är det ändå att snön har legat kvar så länge som har varit annorlunda. Efter så många milda vintrar är det visserligen fantastiskt att kunna få rulla snöbollar med barnen och att se deras glädje när de kastar sig ut för pulkabacken men att det skall hålla i sig så länge känns tjatigt. I år har vintern varit mycket mildare men trots starka vårkänslor för ett par veckor sedan när vädret var ljust och riktigt varmt ( för att vara januari) så skulle ju såklart snön komma iallafall och vips hade vårkänslorna hakat upp sig i snömodd och halka.

Dock finns det guldkorn och mysstunder att njuta av mitt i all snö och kyla. Sådana som en ledig eftermiddag tillsammans med barnen på en vintrig promenad. Då minns jag vintrarna från barndomen. Snön som alltid var där och var gnistrande vit. Alla snögubbar, snöhästar, snöbollslyktor och snökojjor som byggdes. Pulkabacken bakom skolan.  Skidspåren på ängen framför huset hemma. Lekstugan i rött inramad i snödrivor. Allt vad ett barn kan önska sig. Allt det som jag vill ge till mina barn.