Idag har jag haft en ledsen liten gosse. Efter att vi varit på byskolans utvecklingssamtal och pratat om hans utveckling i skolan som var positiv och fin så avslutade vi med att prata om flytten och då blev lillhjärtat ledset. Jag vill inte flytta, jag vill inte byta skola, jag vill kunna träffa flera kompisar varje dag. Liten blivande 7 åring kryper gärna upp i knät men idag med extra nedstämd blick. Luggen som är allt för lång faller ned över ögonen,  ögonen är suddiga av en tår i ögonvrån och darrande underläpp.

Fröken har just berättat att du är en social och glad liten kille som inte direkt har några bekymmer i skolan. Det som är med dig är samma som de flesta 6 åringar, tålamodet tryter, det är svårt att sitta stilla, spring i benen, myror i rumpan och ser oftast ut som om du inte alls är intresserad eller lyssnar på vad som sägs. Men på nått vänster så har du ändå hört vad som var sagt. Som nu. “Jag vill inte vill inte vill inte flytta“. En tår faller.

Älskade lilla unge.

Jag vet att du och dina syskon helst inte vill flytta även om huset lockar och ni kommer att ha en egen pulkabacke utanför. Att det känns oroligt i magen vid tanken på att lämna det som är vant och tryggt. Kompisarna på gatan. Att känna igen alla träden i skogen och alltid hitta dit man vill.  Att kunna gå hem till vänner precis när man önskar och att tryggt lära sig cykla på en bilfri gata.

Men jag känner mig färdig med detta området och jag vill erbjuda er så mycket mer. Ett större hus med bättre möjligheter. En annan del av stan men minst lika bra och kanske tom bättre på andra vis. Jag ser ingen skönhet i området här när jag är ute och går vilket jag alltid har gjort tidigare. Det lockar inte att fotografera samma träd och väg om och om igen. Jag mår inte bra här och jag ser inte heller någon framtid. men där i det nya huset ser jag en framtid. Eller kanske ffa så _vill_ jag se en framtid. Och den vägen jag ser är ljus och full av möjligheter för er ungar.

Men visst oroar jag mig för att jag kanske inte gör rätt som sliter upp dem från sin trygga tillvaro här i minibyn. Det är ju det som är det konstanta med att vara förälder. Man oroar sig ständigt för något.