Ibland känns det till och med svårt att räcka till för mig själv och än mindre för en hel familj på fem personer, en extended familj i form av släkt och vänner och en ännu större “familj” i form av arbete med kollegor och patienter. Jag vill så himla mycket och oftast känns det helt okej men ibland känns det som om jag håller på att spricka inifrån av all energi som går åt till att oroa mig  eller fundera över hur saker och ting skall lösa sig på bästa sätt. All tid jag lägger ned på att formulera den bästa meningsuppbyggnaden i ett mail eller brev. Vilka uttryck som gör sig bäst i olika sammanhang och allt jag borde sagt istället för det jag sa i senaste föräldragruppen.

Nånstans önskar jag att jag kunde trycka på reboot knappen och programmera om mig själv. Radera ut den där förbenade osäkerheten och fila bort ältandet. Lägga till en avslappningsfunktion och förlåta mig själv för det som inte blev perfekt och sedan kunna arkivera det som en erfarenhet istället för att ständigt älta