Lilla dottern har haft feber sedan i fredags. Riktigt tråkig feber som åker berg och dalbana i hennes lilla kropp. Lite är det ju det som är det fantastiska med små barn, hur det kan vända snabbt som ögat. Det går från hög feber till glädjeskutt på ingen tid alls. Nu skall jag vara hemma med henne här i två dagar och satsa på att ta det lugnt så att hon kan få bli frisk. Jag satt länge på jobbet igår för att boka om alla patienter som jag hade bokat in utan resultat. Tillslut fick jag bara ge upp och tänka för mig själv att det finns kollegor som är lika bra på det där som jag är. Ibland måste jag tillåta mig att släppa taget och låta någon annan ta hand om det.

Så nu gjorde jag det. Jag sitter här och blickar ut igenom fönstret på allt det grådaskiga utanför, lyssnar på lilltjejjen när hon stökar i extrarummet och funderar på VAR jag skall börja nånstans. Det finns alltid något att göra. Men först skall jag krama min egen lilla prinsessa.

på väg till dagis för att hämta storebror så _måste_ man bara stanna och hoppa i en vattenpöl. Vad vore livet utan hopp i en vattenpöl?

en liten bit ifrån där vi bor flyter nissan fram. På bron över Nissan har man ett kodakmoment

fina ungar på väg hem