Idag har jag suttit inne mer eller mindre hela dagen. Instängd i ett litet kontorsrum vilket är mitt mottagningsrum som är helt utan fönster och bra ljusmöjligheter. Vilken frustration att den ena patienten efter den andra kommer in och berättar om det fantastiska vädret som är utanför. Jag blundar och slår händerna för öronen. Vill inte veta. Vill inte sitta inne och längta ut. Bättra att inget veta i det läget, Men visst är det fint. När jag väl slutar när klockan närmat sig fyra och jag byter och och springer ut så känner man direkt den dära första fantastiska vårkänslan som slår knockut i magen på mig.  Underbart. Ljuset är tillbaka, solen skiner och allt känns så där nytt och lovande.  Hämtar barnen på dagis och fritids. Skyndar hem. Funderar länge över om jag skall vara ute eller inte. För länge. Eftersom klockan redan är så mycket när vi kommer hem så är ljuset snart borta och sonen skall på sitt första disco. Bilden här ovan är tagen klockan sex på kvällen strax utanför kvarterslokalen där jag lämnade det älskade  barnet . Visst ser det underbart lovande ut. Nu är det mars och livet vågar nu lämna löftet om vår ännu en gång. Och jag njuter av känslan. Här och nu skulle man stanna tiden en stund.  Stanna upp, njuta av allt som pånyttföds och börjar om. Helgen är ett oskrivet bland. Visserligen med en förutbestämd historia att skriva men även viss tid som är helt fri att disponera. Jag längtar efter en lång lång lång promenad med musiken i öronen och komma hem så där friskt kall och varm samtidigt. Fylld av energi för att ta tag i allt som måste göras.

Våren är här. Hurra för våren. Nu börjar allting om igen och helgen är här. TGIF.