Jag har svårt för konflikter.Skitsvårt rent ut sagt.

Svårt att säga ifrån när jag blir arg eller besviken, svårt att förlåta och framförallt svårt för att glömma. Detta gör att jag oftast drar mig undan när jag blir besviken på någon. Drar mig undan och slickar mina sår i ensamhet. Jag när besvikelsen och bearbetar den för mig själv tills jag är redo att släppa taget om den. Detta har gjort att jag stänger ute människor ur mitt liv för att jag inte klarar av att ta konflikten med dem men inte heller kan släppa besvikelsen. Kraftfull skyddsmekanism för att slippa bli besviken igen. Men detta innebär också att jag väldigt sällan kan förlåta och gå vidare. Och att det finns många människor i mitt liv som jag saknar.

Tufft så inihelvete ibland men det är inte heller lätt att vara yberkänslig för alla nyanser i språk, ord, kroppsspråk, beteende, agerande, omgivning och tonläge. Allt som kan förstärka en misstanke om besvikelse. Hur många nätter har jag inte legat vaken och försökt analysera ord och beteende för att hitta förklaringar eller mönster. Hur många patientmöten har jag inte analyserat sönder för att förstå varför det inte kändes som om det blev ett bra möte.
Relationer är nog banne mig det svåraste som finns. Iallafall om man nu vill att de skall vara bra, jag är dålig på dem. Rakt överlag dålig. Jag bryr mig för mycket, vill för mycket, har varit allt för generös och förväntat mig orimlighet. Detta är helt klart att bädda för besvikelse och missförstånd.
Men min uppväxt, mina erfarenheter och den som jag är har gjort att jag i inte kan agera på något annat vis. Jag är pålitlig och lyssnar. Men jag är ofta för trött känslomässigt för att orka ta första steget till umgänge. Det gnager mig ofta och ger mig dåligt samvete men jag är en person med stort behov av ensamhet och stillhet. Lika mycket som jag älskar att umgås lika mycket behöver jag gå hemma i pyamas och återhämta mig mentalt. Trots att jag vet allt detta så bränner det innom mig. Längtan efter att vara mer som andra. Att ta konflikten, berätta om besvikelsen och förlåta dem som gjort mig ledsen. Det är hårt att gå med varje besvikelse som en tagg i hjärtat. Eller att aldrig glömma en oförrätt. Ibland förtränger jag och låtsas som ingenting för att inte bli helt ensam men umgänget blir aldrig detsamma igen. Aldrig otvunget. Jag önskar det kunde bli det. Jag önskat att en dag få uppleva känslan av att vänskapen inte betyder så mycket. Det låter kanske helt konstigt i andras öron men jag tror att när den blir mindre viktig så försvinner också en stor del av förväntningarna på att den skall vara på ett visst vis. Kanske kan det då bli lättare att acceptera att andra inte tar lika hårt på ett löfte som jag? Jag älskat att göra upp planer tillsammans med andra. Planera för resor och upplevelser . Men jag har insett att jag inte kan göra det för att jag inte klarar av besvikelsen när det inte blir av eller när det helt plötsligt är så att dem andra personen uteblir och går i ide. Det knäcker mig och jag spenderar timmar och dagar med att försöka förstå varför, jag måste lära mig att förlåta, att avgränsa, att prioritera. Jag måste lära säga nej när det blir för mycket och säga ja när jag måste våga.

Fram tills dess kommer jag att leva med besvikelse i hjärtat och en stor saknad efter människor som en gång betydde så mycket.