När jag var yngre och mer känslig än vad jag är idag kände jag ofta starkt och nästan gråtmilt hjärtsnörp när jag ser vyer från fjällvärlden, fäbodar, trästickor med falu rödfärg. Det trollska dimman, barfota fötter och knotiga björkar. Jag kunde känna så starkt att någon gång någonstans har jag levt så och älskat det livet. Idag är känslan inte lika överväldigande stark men den finns där. Men det är fortfarande lika vemodigt vackert att köra igenom dessa omgivningarna och känns hur det pirrar i magen och snörper i hjärtat.