Idag är jag innerligt tacksam över att vi åkte hem tidigare och fick gjort en massa extra saker. hade det inte lyckats så hade det varit åter igen en jobbig vecka framför oss. Jag började där ute med att tvätta av fönster och dörrar i uterummet med vattenslangen. Hoppade över högtryckstvätten men skurade med såpa och körde sedan full fräs på vanliga vattenslangen och spolade rent från alger och sand. Så uterummet är nästan klart för användning. Utöver det har massa saker kommit upp på vinden. En skänk har spraymålats vit. Inte så vackert men bättre än innan. Lek/gästrummet har tömts på extra datorer. Det kan inte vara nödvändigt att ha tre plattskärmar, två datorer och två serverrackdatormeckgrejjer som väger BLY. Så mannen har fått släpa upp skiten till klädkammaren på andra våningen. jag har köpt lite mer blommor att plantera utanför och mannen åkte en vända till tippen med årets gratisgran, sopsäckar fulla med skit ( rent ut sagt) och sedan har dagen bara gått. Det känns som om jag gjort massa massa mer än vad jag nu kan summera. Men så är det väl ofta.

I morse vaknade jag till en ledsen liten sjuåring. Han hade råkat kissa innan han vaknade och sprang själv in i duschen runt halv åtta. Jättebra. Han sköter det så fint själv nästan alltid. Men det ovanliga idag var inte ljudet ifrån duschens strilande utan hulkande snyftningar ifrån badrummet. När jag klivit upp för att ge honom en handduk och se varför hulkningarna kom så kastade sig lille gossen runt halsen på mig med stora stora krokodiltårar rullandes ned för kinderna . Mamma, jag vill inte byta skola. Hela den lilla kroppen skakade av snyftningar och han klättrar upp i knäet. Med lite ont i mammahjärtat fick jag lova honom att om han vågade prova nya skolan och inte trivdes så lovade jag att köra honom till gamla skolan igen. Först då slutade snyftningarna.

Det är då man börjar tvivla på sig själv och sina beslut.

För aldrig aldrig aldrig är ett hus viktigare än ett barn. Oavsett hur mycket drömhus det än är.