Idag mådde jag inte så bra när jag kom hem. oron kom krypande inpå mig, närmare och närmare.När det börjar kännas tyngre att andas, det börjar sticka i fingrarna och oron liksom inte lägger sig, då vet jag att det är dax att agera. Idag valde jag att försöka fokusera på någonting annat genom att ge mig ut på en promenad. Eftersom all vår lediga tid sista veckorna gått åt till att röjja och fixa här hemma så har jag blivit någonting som har prioriterats bort. Det har inte varit lika mycket aktivitet och promenader som tidigare och eftersom jag har världens bästa men mest stillasittande jobb behöver kroppen aktiveras på alla tillfällen som finns.

Det var svårt att komma iväg först så jag fick verkligen tvinga mig själv. Drog iväg med musik i ipoden och kameran i högsta hugg men inspirationen vill inte alls infinna sig längre. Varje steg jag tog kände jag känslan av att vilja vända och fly. Springa raka vägen hem och in till värmen och tryggheten i huset och närheten till barnen. Men jag tvingade mig att iallafall promenera i en halvtimme. Just nu känns det faktiskt lite bättre.

Jag tror verkligen att min kropp behöver träningen som en form av ångestdämpning. Att jobba ut frustrationer och spänningar från ett stressad och stillasittande arbete. Jag längtar tills att vi flyttat och jag gjort klart det lilla gymmet i källaren : ) vem vet, jag kanske blir träningsberoende på köpet?

utsikt över nissan från min promenad