Länge var jag det. Ensam alltså, fast då bara med min stora kille och det var självvalt eftersom jag och hans pappa har en mycket bättre relation som vänner och föräldrar än som ett par. Sedan träffade jag Mikael. Jag och Samuel hade då bott ensamma i huset jag köpt i lite mer än ett halvår och vi trivdes där. Det var inte så svårt att vara ensam med honom och det känndesinte som om jag visste någonting annat. Livet var rätt okej.

Nu har snart tio år gått sedan dess och familjen har utökats med två fina barn och när man lever tillsammans länge så lär man sig känna av varandra på gott och ont. Då blir det konstigt att helt plötsligt vara ensam. Även om det bara är fyra dagar vilket är ingenting. det är gott att få längta lite efter varandra också.

Det som blir krångligt för mig är att jag inte direkt var förberedd och har långa arbetsdagar tisdag och onsdag nästa vecka. Men det får gå det med. jag är inte alls van vid att vara den som hämtar och lämnar på dagis och skolan längre. Micke tog ju över den uppgiften när han började plugga och har nästan alltid skött det utom de dagar han har jobbat extra under dessa två åren. man vänjer sig snabbt som sjutton av med uppgifter.

jag har ingen som helst ide till vad vi skall göra idag jag och kidsen.  Men slött som sjutton kommer det bli.