Jag har akut sömnbrist. Det blir så när man är ensam i flera dagar hemma med barnen samtidigt som man försöker att gå ordning ett hus som är i kaos inför en fotografering. Två nätter på rad har jag kommit i säng kring klockan två för att sedan sova orolig och vakna runt fem sex och med bultande intensiv huvudvärk ta mig till jobbet. Nu har jag beredskap och det är lite oroligt med palliativ omvårdnad som kräver min attention.

Det tråkiga är bara att mina ögon helst vill sluta sig och kroppen börjar kämpa emot. Stel, seg, öm och ja fel liksom inuti mig själv. Men det är kanske egentligen inte så konstigt med tanke på hur man misshandlar sig själv när man inte ger kroppen tillräckligt med sömn. Hjärnan slutar att fungera ordentligt, koncentrationsförmågan blir sämre och ögonen skelar. Astman blir sämre, jag känner mig fumligare och kroppen suktar efter sömn. Men nu när fotograferingen är över så behöver vi inte stressa med någonting mer. Det är fortfarande mycket kvar att göra och inför visningen behöver allt vara tipp topp. Uss vilken obehaglig känsla egentligen. Låta andra gå här runt i ens hem och bedöma hur det ser ut. Men men, vi har inte så mycket att välja på om vi vill flytta till drömhuset. Snart måste jag säkert åka iväg för beredskepen så det är bäst att passa på och vila en stund.