Klockan närmar sig helgslut. Det är vemodigt som alltid och jag kör på rakt in i väggen bokstavligt talat. Just nu håller jag på med att sätta upp lister i taket på loppans rum som stått allt för länge på golvet och varit i vägen. Efter gårdagens cocktailkväll hemma hos en härlig väninna känner jag mig rätt laddad för att fortsätta och köra på här hemma.  Nu känner jag mig otålig för att någonting skall hända. Antingen eller, flytt eller inte så att vi får veta och kommer till ro antingen det blir i detta huset eller nästa. Jag har en tendens till otålighet när det gäller sådant där. Är inte alls bra på att vänta utan vill veta med en gång hur det skall bli.

Känslan av att allt kommer att bli bra bara vi kommer på plats i huset är också stark. jag vet ju att det inte alls är så enkelt men det känns så. Bättre möjligheter och mera och bättre utrymme. Men jag skulle ljuga om jag inte sa att jag var rädd. Rädd för att det inte skall bli för barnen. Rädd för hur det skall bli med ekonomi, om maken skall hitta något bättre jobb än det han har nu, rädd för att inte trivas. Men nu vill jag inte tänka för mycket på all oro. Nu vill jag vara lite mer i nuet i den frustrerande härliga otåligheten. För det är något bra i all frustration också. Något kreativt som får födas och ta plats. en möjlighet att jobba med händerna så som jag älskar.

Idag är store gossens rum vidgjort och ommöblerar, lillgossens rum med och småsaker fixade i dotterna rum. Snart är faktiskt ovanvåningen helt presentabel. Och det känns bra.