och jag känner den där skräckblandade förtjusningen och längtan återigen.

Längtan för att jag längtar dit. Gotland är som ett andra hem, ett själsligt hem kanske jag skall tillägga, där jag har lämnat en bit av mitt hjärta så att jag ständigt måste återvända. Jag kan se mig själv bo på Gotland en dag. Det skall bli så roligt att komma dit igen.

Skräckblandad för att jag som vanligt inte alls vet hur det kommer att bli. Jag har fortfarande inte ens börjat på att sy min egen klänning eller barnens tunikor och känner mig så _LAT_ att jag har bestämt mig för att idag MÅSTE jag verkligen börja. Att  jag aldrig lär mig. Väntar alltid till sista minuten.

Iår har jag visserligen väntat lite så där med flit. Jag visste inte om jag skulle hinna gå ned nånting innan det var dax att åka. Men de  få kilo jag lyckats gå ned nu är helt marginellt. Det skulle inte synas eller ens göra nån skillnad. Jaja  det kunde jag ju inte veta. Jag kanske hade lyckats gå ned mera och då hade det blivit helt fel med klänningen.

Dagen idag blir rätt lugn annars. Sy plocka här hemma, pilla lite med scrappsakerna, uppdatera gossarnas hemsidor innan avfärd. Börja packa så smått och sen måste jag börja ta tag i alltinför skolan också  köpa böcker. Ladda hem de artiklar jag kommer att behöva och alla sådanna saker.

Jag är bara alldelles för lat.