Jag  tycker att jag börjar de flesta dagboksinlägg med att skriva att jag är trött men efter denna veckan är jag VERKLIGEN trött. Riktigt trött. Paw rikktigh. Veckan har gått fort som bara den och jag kan inte förstå vart tiden har tagit vägen. För en vecka sedan satt jag här och var nervös inför att börja på högskolan igen och nu, knappt mera än en fingerknäppning senare så är veckan över och vi har börjat.

Redan efter dessa få dagar tycker jag man börjar dessutom kunna känna pulsen på klassen. Och utbildningen känns så fantastiskt stor och speciell. Tänk att jag faktiskt lever drömmen här och nu.

Men nu är det lördag kväll och jag sitter vid datorn. Klockan är inte mycket mera än halv tio men jag känner redan en stark lust och behov av att gå och lägga mig. Idag vart jag uppe vid åtta. Antingen så är det så att jag blir äldre och därmed mera morgonpigg eller så är det alla tidiga morgnar pga pendlandet som gör att jag har rythmen kvar i kroppen.

Lilleman sover, han har varit ganska så kinkig och jobbig under kvällen, velat hänga vid bröstet konstant men ändå inte varit nöjd. Det är rätt påfrestande men som med allting så går det det med. Det är ju så kort tid de är små och så här beroende. Det märker man ju bara på storebror.

Sambon är ikväll iväg på en träff med jobbet. De skulle till bongo och äta samt köra nån trekamp. Kul för honom, det var alldelles för länge sedan han var ute. Han borde ge sig ut mera. Faktum är att vi nog båda två är väldigt osociala. Men vi trivs med att vara hemma vi två bara och bara vara.