Om jag blundar och flyter tillbaka i tiden kan jag fortfarande känna hur den sammetsröda heltäckningsmattan på golvet i tvrummet på ovan våningen känns under fötterna. Här satt vi alltid min bror och jag i varsin mjuk beige skinnfotölj med fötterna på en vit sittpuff och tittade på tecknad film medans de vuxna fikade nere i matsalen. När jag nyss kände jag en välbekant doft som så starkt framkallade minnet av hur vi sitter där tillsammans min lillebror och jag.

Jag behöver bara blunda så är jag tillbaka. Platsen är min morfars tvrum på ovanvåningen i hans söta lilla hus på Vallås där vi spenderat så många timmar tillsammans. Blundar jag lite till och åter mig föras längre tillbaka i tiden så minns jag alla de helger jag sov över hos älskade mormor och morfar, ned bäddad i fotöljen med en varm filt låtsades jag ofta somna framför tvn för att jag kände mig så trygg när min stora starka morfar bar in mig till extra sovrummet och bäddade ned mig i sängen där inne. Mormors varma skrockande stämma och den mjuka klappen på kinden innan jag somnade är ett annat starkt barndomsminne.

om jag blundar känner jag hur det luktar i köket och hur han alltid mötte upp med ett leende i hallen, med en varm kram och en mjuk hand. Alltid tacksam för att vi kommer. Åh vad jag önskar nu att jag tagit mig tiden att åka dit ännu _mer_ , att jag ringt oftare, kramat om honom mer. Jag skulle ge vad som helst för att få hålla din hand bara en enda gång till.

Över tre år har passerat sedan du lämnade oss men fortfarande kan den minsta lilla sak trigga i gång dessa otroligt starka minnen. Jag är så innerligt tacksam för dig, för att du funnits där för oss i alla år och delat så mycket både vardag och glädje. Men ibland kan saknaden fullständigt förlama mig. När jag kör förbi ditt lilla fina hus, när jag hittar dina favoritkakor i snabbköket eller som idag när jag blundar och inser att det börjar bli svårt att höra din röst i mitt minne.

Då gör det lite extra ont. Även när jag blundar.