det slår mig plötsligt så hårt. Som om munnen fylls med en obehaglig smak och det börjar dunka i bröstet och värka i magen.
Vad är det jag har gjort egentligen. Hjälp.
Jag står på fritids efter att ha hämtat lillatjejjen på dagis och tillsammans med henne cyklat mot skolan för att hämta storebror. Vi har cyklat under trädens grönska bredvid den lilla lilla skogen som ligger intill vägen. Vi har lämnat det dagis där alla mina tre barn gått hela sin dagistid. Denna trygga punkt med fantastisk engagerande personal där alla tre har trivts och vuxit upp. När vi kommer fram till byskolan där min store kille gått sina första fyra skolår,lilla killen gått nu förskoleklassen och lilla loppan skulle börjat i till hösten får jag en klump i magen. Gör jag rätt?
Vill vi verkligen detta? Är det rätt? Tänk om vi gör helt fel för barnen. Rycker upp dem ur deras trygga tillvaro i en välkänd miljö för att ta oss till ett hus som vi i teorin tror är drömhuset men som kanske inte alls kommer att fungera.
Jag står och pratar med lillkillens fröknar och när den ena av dem säger att jaha då är det bestämt då? Adrian skall sluta och Filippa kommer inte att börja här, så gör det ont i mig. Tänk, tänk om jag bara inbillar mig att detta är rätt. Jag är rädd. Vill jag verkligen detta.
Jag vet ju att jag bara längtat härifrån de sista åren. Det som varit tryggt och invant har retat gallfeber på mig och det har inte funnit det jag behövt för att må bra men samtidigt kan jag undra om det är så att det kommer att finnas i det nya huset. Jag får ont i magen när jag tänker på att jag rycker upp barnen från sin trygghet för min egen dröm. Samtidigt har jag alltid varit rädd för förändring. Speciellt en sådan här stor förändring som detta innebär. Kostsammare, större, nytt område. Det är mycket som kan bli rätt men också kan gå skrämmande fel.
Men vad vore lyckan om inte rädslan fanns. Kanske inte lika ljuv att uppleva alls.
jag måste välja att lita till livet.
Att byta något i sitt liv, vad det än är, är läskigt. Man kan bara hoppas att det blir bra. Om det inte funkar för barnen, kan ni inte byta tillbaka till gamla skolan även om det innebär omvägar. Hoppas allt löser sig för er.
jo du har helt rätt. jag har faktiskt lovat barnen att om de inte trivs i nya skolan så kommer vi att flytta dem till den gamla. Det var enda sättet att få lillkillen att gå med på att prova en ny skola. Jag tror eg stenhårt på detta, men kanske just därför är man så sårbar och rädd när man knappt vågar tro sin lycka. Tänk om man skulle välja fel.
roligt att se dig igen.
🙂
Man måste våga, även om det är svårt. Själv provar jag mitt nya yrke i sommar. Något jag längtat efter men även är rädd för. Jag hoppas att jag kommer vara nöjd när sommaren är över men man vet aldrig.
Jag tittar in här ofta. I princip dagligen. Även om jag inte kommenterar.
Det måste kännas skönt för barnen att veta att de kan komma tillbaka till skolan. Kanske att det inte blir så bara för att de vet.
Jag tror att det bara är bra att få lite skrämselhicka och känna lite oro inför förändring. Speciellt en sådan stor en som en flytt. Och jag tror inte att ni behöver vara oroliga för barnen. Barn har en fantastisk förmåga att anpassa sig till nya situationer och hittar på ett kick nya kompisar. Det blir ju ett nytt spännande äventyr som ni kommer att vara med om. Tillsammans. Och hemma är ju där ni befinner er, oavsett var ni är. Huvudsaken att ni är tillsammans. Dessutom blir man otroligt modig, stor som liten, när man känner tryggheten av varandra.
Lycka till med flytten!
Kram Lotta
tack Lotta, jag håller med. Äventyret har bara börjat egentligen. Det är nu det nya kapitlet börjar.
kram