Ibland när jag mår som sämst så skäms jag. Inte för mitt mående, nej definitivt inte, jag har fått en större acceptans med åren för att det är sådan här jag är och att det inte är så mycket jag kan göra åt det. utan över att det påverkar mig så mycket när det sätter in, när vemodet kommer, när de svarta stunderna dyker upp, när rastlösheten kryper inom mig och sticka i armar och händer, när luften känns tung att andas – det är då jag inte klarar av att vara den jag vill vara.

Jag vill att mina barn skall veta att det är okej att känna. Att man inte alls alltid måste vara stark utan att det är okej att känna sig svag, att känna sig liten och rädd. Men jag fullständigt hatar tanken på att det som jag ibland känner drar över mig skall påverka dem. Jag vill vara stark för dem.

Jag vill älska dem innerligt och hjälpa dem lära sig att flyga själv. Ibland är jag rädd att det svarta skall ta över och hindra mig från att vara den jag vill vara. Den jag annars är. detta inlägget låter säkert mer dramatiskt än vad som egentligen menas med det. För mitt liv är långt ifrån nattsvart och jag har ingen pågående depression. Jag är bara en vanlig ovanligt känslig helt normal människa som har svårt att begränsa vilka känslor som jag skall ta in och vilka jag skall stänga ute. Därför överväldigar de mig ibland och gör mig ledsen, besviken , orolig, rädd eller sårad. Jag har ofta fått höra att jag är “för” känslig om det nu finns något sådant, som tar in allting, ältar det till förbannelse och sedan låter det ligga som ett tungt vått grådaskigt moln på min panna tills dess att det blåser bort igen. Jag har med åren lärt mig hantera det bättre. Att inte gå helt in i det och att våga lita på att det går över. Men mitt uppe i en känslostorm så är det som att gå på en tunn tunn is som närsom helst kan brista.

I sådana stunder är jag trött på att vara jag och önskar att jag var någon ytlig, mindre självkritisk person som skakade av mig alla känslor som en hund skakar av sig vatten. och så tänker jag på vad det är jag för vidare till mina älskade ungar. Då blir jag trött på mig själv.