stolt som en tupp kom mellansonen hem för ett tag sedan och placerade en pappersrulle i min hand. Pappersrullen var ombunden med ett rött sidenband och när jag öppnade den hade han själv skrivit på pappret “välkomna på karneval tisdagen den 5 juni”. Underbart

På morgonen i morse kom jag på att ooops, det är ju faktiskt idag det är dax. Adrian hade sagt att det var klockan tolv och jag hoppades kunna ordna bort mina patienter strax innan och efter för att jag skall kunna åka dit en sväng för att lyssna. Jag gav ett löfte om att komma om jag hade möjlighet och höll tummarna hela vägen till jobbet. Väl där visade det sig att jag hade tur, ett återbud på eftermiddagen gjorde att jag kunde flytta middagspatienten till eftermiddagen och patienten strax innan lunch kom för tidigt. Jag hade parkerat nära just in case. Så kvart i tolv sprang jag ned till bilen, körde till lilla byskolan i tillåten hastighet och dividerade med mig själv om jag skulle hinna hem för att hämta systemkameran eller om jag skulle nöjja mig med att fota bara med ajphååånen.
Tillslut bestämde jag mig för att idag var ett tillfälle då det var viktigare att att vara i tid och se allting med mina egna ögon än att ha den perfekta kameran så jag körde direkt till skolan.

Det är jag tacksam över nu. Jag kom precis i perfekt tid, hann kramas med gullungen innan det började vilket var underbart. Glädjen i hans ögon var obetalbar.

Maaaaaaammmmaaaa , du koooooom.  Stora fina kramen innan han försvann in ibland sina klasskamrater igen. Vilken upplevelse, musikskolan var där och spelade samba för visst var det karneval på riktigt. Barnen hade målat sig med vattenfärger och byggt egna instrument utav toarullar med makaroner eller risgryn i som de sedan målat i färgglada färger. De sjöng, de hoppade, tog små danssteg helt i otakt, skränade, ropade , skakade sina instrument och hoppade lite till.

Och jag njöt. Fasten det var kallt som skam, det duggregnade och blåste kallt och jag inte riktigt hade rätt klädsel. Jag frös och hoppade kring. Dagis var där och lyssnade så lilla Loppan kom med sina fröknar och även hon kom springande fram och kramades och stod sedan fastklistrad vid mig under resten av tiden. 45 minuters liten karneval blev det. Häftigt. Roligt initiativ. Och jag kom tillbaka till jobbet, båd varm men ändå frusen, svettig och stressad men så glad och nöjd i hjärtat att jag tog mig tid att åka dit. Det är just de dära stunderna som är de viktigaste och finaste och betyder mest i slutändan.

Eller som Adde väl sa : Maaaaaammmmaaaa , Du kooooooooom!!!!!