eller hur man lyckas att inte träffa sin äkta häft på typ 36 timmar. Det kallas arbete.
En del av mig är glad och tacksam att vi har ett sådant båda två för det innebär helt klart fördelar både ekonomiskt och socialt men även känslomässigt. Men och detta är ett stort men det finns en del saker som är stressande också. Mannen jobbar sedan typ 12 år tillbaka med att köra budbil, det började som ett sommarjobb och extrajobb på helger under studietiden och när han slutade högskolan första gången och inte hade en komplett utbildning, precis tillbaka efter sin sjukskrivning ( magsår och ansiktsförlamning) så hade de jobb till honom och han började först halvtid och sedan heltid. Det var tacksamt med tanke på att jag först var mammaledig och sedan började läsa till barnmorska så då kunde vi ändå få ekonomin att gå ihop. När jag sedan var färdigpluggad och började att jobba igen efter föräldraledigheten med lilla loppan och då lyckades få ett heltidsjobb så var ju helt plötsligt allt mycket lättare. Så många år av slit och inte riktigt veta om det skulle gå ihop från ena månaden till den andra, kämpandet med att få en familj att fungera på ett studiemedel, två helg jobb och två barnbidrag. Jag tror vi levde fyra personer och en hund i ett hus på ca 15.000 kronor. Det var helt plötsligt så lyxigt att få två heltidslöner och kunna göra mera saker tillsammans med barnen.
Men jag har alltid vetat att mannen inte var lycklig på jobbet, att det fanns en ambition i honom att göra mera, arbeta med någonting annat. Kanske hade jag dragit ifrån honom med alla högskolepoäng och dubbellegetimation. Kanske var det bara längtan efter att få göra det som han är bra på. När IT forensikutbildningen kom upp som ett alternativ så var jag positiv, det sammankopplade lite de olika utbildningar han läst på tidigare, dels juridiken och dels informatiken, på ett sätt som kändes givande. det var två tuffa år med sämre ekonomi men också bra för att han kunde skönta hämtning och lämning på skola och dagis, han var ofta hemma när barnen kom hem från skolan och de behövde inte speciellt långa dagar. Ändå såg vi fram emot att han nu skulle bli klar och börja jobba igen. Några jobb har han sökt innom det som han är nu utbildad till men inte mer än kanske 3-4 st, så jag är tacksam att jag tvingade honom att inte säga upp sig utan ha kvar sin tjänst på budbilsfirman som han nu kunde gå tillbaka till.
Nu har han jobbat i en vecka lite drygt och nu kommer vi ihåg med en kristallklar tydlighet varför han ville göra nått annat från början, denna stressen, livsstressen. Han jobbade 4 dagar förra veckan tippar på att han jobbade 38 timmar de fyra dagarna. Nu börjar han på ett nytt schema denna veckan vilket skulle innebära att börja jobba mitt i natten och jobba till eftermiddagen, igår blev det dessutom några extratimmar så han var inte hemma fören efter jag gått och lagt både barnen och mig själv. Jag minns att han kröp ned i sängen igår sent och somnade direkt, när jag vaknade i morse var han redan iväg igen och jobbade. Visst är det bra att kunna jobba lite extra eller övertid ibland men jag skulle nog gärna vilja träffa min make lite granna mellan varven helt klart.
Egentligen hade jag tänkt att jag skulle gå ned i tjänst lite granna nu när barnen är små och mannen börjat jobba men med tanke på att vi nu köper nytt större hus och inte riktigt vet hur konstnaderna blir med det nya huset så vågar jag inte riktigt ännu. kanske om nått år när vi fått pejl på hur mycket det kostar oss.
Jag gillar inte denna livsstressen egentligen, att allt skall kosta så mycket och att man bara skall ha mer och mer och dyrare. Jag gillar att köpa begagnat och göra om, jag vill ha ett växthus och odla mina egna grönsaker, downsize:a helt enkelt. En dag vill jag kunna jobba mindre och spendera mer tid till att bara vara med barnen. Men för just nu är det livsstress på hög nivå. Tur att jag har lite spridd semester.
att bara stanna upp och titta på en skalbagge kan göra underverk för livsstressen