Jag är en sådan person som kan få otroligt länge i kaos och liksom vänja mig vid det. Jag tror det fler gradvis och toleransnivån ökar efterhand som det blir rörigare. Ofta behöver jag få hem folk på besök för att se mitt hem med andras ögon. Först då ser jag hur rörigt och kaos artat det verkligen är. Som om alla dimridåer faller och jag skäms lite för att jag aldrig kan ha ordning när min ambition är att ha stenkoll. Lite liknande har det blivit nu med huset. Jag börjar se rummen igenom andras ögon och då börjar jag bli sååå innerligt trött på det som jag älskat så tidigare. Jag undrar vad det är med mig och renoveringar. Det där att det alltid skall finnas nån ny plan. Nått nytt att göra om, nått mer att förändra. Köket dom jag varit då otroligt nöjd med i fyra år kan jag knappt stå ut med längre. Alla de kommentarerna som vi fått höra i
Hur mörkt set skulle bli känns just nu som enda verkligheten. Fast jag inte tyckt att det varit mörkt på fyra år sålde jag knappt numera vistas i köket utan att störa mig på hur mörkt det är. Tals om självuppfyllande profetsia. Sovrummet känns instängt och gammalt, möblerna mossiga och det mesta är fel. Kanske är det bara så att det är dax att ge sig av. Vidare mot nya mål. Bäst att lämna här och nu och lämna över till nya förmågor. För nya idéer. Det blir nog inte bättre än så här. Inte här iallafall.