kvällarna är sega numera. Sega och lite deppiga faktiskt. jag vet inte om det är för att jag känner mig ensam med allt eller om det är för att vi just nu bara väntar och väntar på vad som komma skall. Troligtvis är det mestadels mannens arbetstider som spökar för jag känner mig ensam med allt.

Då han börjar att arbeta vid 04.00 på morgonen, går upp 03.30 och kommer hem mellan 18-20 nånstans för att säga hej till barnen – äta – duschar och går och lägger sig. Kvar är jag med matlagning, städning, tandborstning, nattning och kvällsarbetet. När barnen sedan somnar så går jag runt här och känner mig ensam. Faktiskt mer ensam än vad jag kände mig på den tiden när jag VAR ensam med största sonen. Visst är det tufft att mestadels av tiden ha ansvar för allting själv men jag saknar också en annan vuxen person vid min sida. Förra veckan var inte så besvärlig eftersom jag dels hade semester och sen var store sonen hemma och vi hade riktiga ensamma myskvällar han och jag. Mycket film, fika och hur mycket tvserier som helst. Nu är Samuel med mormor och morfar nere i sommarstugan och fångar möss. Av vad jag sett på facebook så har de lyckats fånga 7 stycken små rackare de sista dagarna.

Just nu är en sådan där tyst och ensam kväll. Både man och barn sover sedan länge och här sitter jag, mitt bland flyttkartonger och klädhögar. Inget är färdigt och allt är påbörjat. Tre jobbdagar till och sedan en mysig helg tillsammans med bästa familjen Z. Jag längtar. Just nu är det dessutom bara 3 veckor tills min nästa semesteromgång. 3 veckor och två dagar lång ledighet full av flytt, trädgårdsröjj och östersjöfestival. Maken har ingen semester men om fyra veckor förhoppningsvis ett bättre schema. Och kanske lite mindre ensamt.

det jag älskar och saknar