mörkt brunt hår som i vanliga fall hänger långt ned över axlarna. Nu uppsatt i en knut bak i nacken. Lätt solkyssta kinder efter en helg och lediga tid i solen och kritvita överarmar efter tshirtens kant. Den gröna klänningen är sydd i ett mjukt följsamt tyg och får henne att känna sig fin. Trots att den säkerligen sitter åt för mycket på fel ställen och alla fel och skavanker syns allt för tydligt.  Denna gröna nyans som för något år sedan absolut inte på något vis skulle kunna komma på tanke att få hamna där i garderoben men nu är favorit plagget. Faschinerande hur smak och upplevelse kan ändra sig med åren.

Hon är trött. Det känns som om hon väntar på något som aldrig riktigt verkar komma. Lusten och inspirationen kommer liksom inte till sin rätt utan försvinner i ett intet som ej kan beskrivas. Lusten att träna och röra på sig har också försvunnit. Någonstans tror hon ändå att den skall komma tillbaka.  Hon har tre barn, det bästa som finns. De kan göra henne totalt galen av frustration men samtidigt så kan hon inte vara hel utan dem. Det äldsta barnet är tillsammans med sin far och sina halvsyskon på island och hur mycket hon än unnar honom den fantastiska upplevelsen så är hon halv när han är så långt borta.

Just nu är hennes hem i en enda röra. Kartonger överallt och inget riktigt trivsamt. Hon känner frustration. Hon sover för lite och jobbar för länge, har konstant dåligt samvete för allt som hon borde göra och önskar att hon han med. Det finns så mycket i livet som är viktigt och hon älskar.  För trots att hon har världens bästa och mest fantastiska arbete så skulle hon ändå behöva hitta sig själv igen. Vara något annat än en yrkesidentitet.

Hon brukade älska musik. Det fick aldrig vara tyst hemma, gärna nått stillsamt och spirituellt, lika gärna tung metall och Alanis Morisette. Det har aldrig direkt funnits någon genre i hennes smak. Peter le Marc snurrar fortfarande ofta i spelaren men numera njuter hon mer av tystnaden än någonsin. Från att ha varit nattuggla så går hon numera upp tidigt på morgonen även på helgen och då gärna även före barnen har vaknat.  För 15 år sedan hade hon skrattat åt det påståendet att så skulle vara fallet.

Egentligen är hon inte speciellt intresserad av kläder. Har aldrig varit. Men numera så önskar hon att hon var det. Skulle gladeligen skriva mängder av blogginlägg om kläder bara de passade och var lite roligare. Som denna gröna favoriten. Inte får ni se den för det. För även om hon känner sig fin i den är det inte “good enough” för ett kodak moment. Hennes blogg kanske inte egentligen passar in i någon som helst kategori. Antagligen för att hon inte direkt gör någonting för att marknadsföra den. Vill nog vara så där lite mindre och lite mer anonym. Snart skall hon ha semester. En semester utan andra planer för dagen än flytt och iordningställande av nya hemmet. Och kanske en livsförändring? Hoppet är det sista som överger människan tänker hon.  Vi får se.

Hon är jag och jag är hon. I min fina gröna klänning.