eller kanske om att inte riktigt veta vad man vill.
Det är fredag kväll. Jag går i ett par blåa träningsknickers och en läskigt urtvättad turkos tshirt som länge var en favorit innan den tappade formen totalt. Håret är totalt ochict uppsatt i en knup mitt på huvudet och jag svettas som en blåval. Jag går mitt ibland flyttkartonger och det oundvikliga kaos som bildas när man försöker att bestämma i vilken ordning som man skall packa ned hela sitt liv i kassar och lådor. Mitt i alls så skall man dessutom bestämma vad som skall med, vad som skall slängas, förpassas till tipp, loppis eller soptunnan och vad som kan tänkas behövas. Även om vi skall flytta till större hus (nio rum istället för 6 som nu) så vill jag gärna göra ett försök att bli organiserad och sortera bort saker som bara tar upp plats.
Jag faschineras så av programmen på tv om hoarders, människor vars liv tas över av saker, pryttlar, prydnadssaker, kläder, nallar, dockor, bra och ha saker och en hel massa skräp. Varje gång jag tittar på ett av de programmen grips jag av en stark lust att städa och organisera. Att få ett presentabelt hem. Djupt innom mig bor det en perfektionistisk minimalist, hon hörs bara så sällan av eftersom hon drunkar i alla saker som vi har hemma. Även om vi har det långt i från så överfullt som dessa samlande hoarders har det hemma så känner jag att det är FÖR mycket. Dax att downsizea.
Samtidigt hinner jag inte med i svängarna känslomässigt. Just nu går jag runt i nånslagt känslomässig stiltje där jag inte ens vet om jag vill flytta. Jag tänker på allt det positiva som finns här hemma och försöker kontra med allt det positiva som vi får i det nya. Jag kan faktiskt inte för mitt liv fatta att om två veckor ( som max) vaknar jag i ett helt nytt hus i ett helt annat område av stan. Att min sommar och semester kommer att gå åt till att bo in mig, måla, tapetsera och inreda. Jag hinner inte med. Och då började det ändå nån stans i februari så det har ju inte riktigt gått så fort ändå. Bäst att packa på så nått blir klart.
samtidigt hör jag Alina sjunga med sin ljusa stämma ” hör upp, du måste flytta på dig”
flyttaflyttaflyttaflyttaflyttaflyttaflyttaflyttaflyttaflyttaflyttaflyttaflyttaflyttaflyttaflyttaflyttaflytta
och hela världen sa
du måste flytta på dig.
Jag tror alla når en punkt mitt i en flytt där man känner att nej, jag vill nog vara kvar. För man är osäker inför det nya. Men det kommer bli jättebra! Vilken grej ändå och 9 rum!:)
Nu kommer du också närmare oss, så vi kan säkert ses sedan när du kommit i ordning. Ja, inte för att det varit så långt innan, men nu blir det väl mest bara snöstorps backen ner…:) Många kramar och ta hand om dig i flyttkaoset!